Men det finns det som är värre. Hanna Falk har tillbringat en hel del tid i Ulricehamn och postade förra veckan ett inlägg på Instagram, där hon skrev att hon var glad över att vara på snö efter månader av rehab inomhus och att hon njöt av varje sekund av skidåkningen – på det en kilometer långa spåret på Lassalyckan: ”Det blir vad man gör det till och jag har fått ihop riktigt bra träningsdagar här hemma.”

Den ena Sjuhäradstävlingen efter den andra har knuffats framåt på grund av blidvädret. Det spelar ingen roll hur många snökanoner man har investerat i runt om i bygden, när det inte är tillräckligt kallt. Det räcker att titta ut genom fönstret för att förstå att det här är en extremvinter och inte på något bra sätt.

Om tant ska var lite personlig så minns jag vintrarna på sjuttio- och åttiotalen när jag tävlade utförsåkning med Elfsborgs alpina klubb. Då var det både kallare och vitare trots brist på konstnö. Vinter var en årstid som på riktigt skilde sig från hösten.

Men sedan dess har temperaturen sakta stigit och konsekvenserna har blivit skrämmande tydliga i världscupsändningarna både i längdskidor och skidskytte.

När boråsaren Jesper Nelin blixtrade till med en 16:e-plats i sprint och en sjundeplats i masstart i Oberhof förra helgen återkom kommentatorerna gång efter gång till klimatet. Inte för att det behövdes – de sorgliga tv-bilderna talade sitt tydliga språk. Vita strängar genom bruna landskap har blivit allt vanligare i sändningarna och det ger internationella skidförbundet FIS skrämselhicka. Det är allt annat än bra reklam.

Vi har nått mitten av januari och det är ännu ett par månader kvar av säsongen. Det kan vända, och om kylan slår till jobbar snökanonerna snabbt.

Men orostaggen och obehaget har slagit rot i hjärtat den här icke-vintern och jag lovar er att vi återkommer till ämnet på BT-sporten inom kort. Då med mer klimatkunskap bakom pennan.

Till dess: Kämpa vintern!