Skogsbränderna måste lösas gemensamt
Det är lätt att klaga på hettan. Bland människor med klimatångest och klimatskeptiker duggar olika bud tätt. Vissa menar att detta är det yttersta kvittot på global uppvärmning, medan andra hävdar att det bara är en ovanligt het sommar. Ingen har egentligen någon ordentlig fakta bakom sig, även om de förstnämnda påståenden är något närmare sanningen. Men i grund och botten är detta krisberedskapens fel.
I debatten låter det ofta som att försvaret försummats senaste åren. Detta stämmer. Men även krisberedskapen har gjort detsamma. Trots omorganisering av myndigheter och fina broschyrer om vikten av konservburkar och radioapparater verkar få inse allvaret i den kris som drabbat oss i hettan. I sanningens namn så handlar det inte bara om att krishanteringen och vems bord detta egentligen ligger på. Det handlar också om att befolkningen inte är redo för en kris på hemmaplan. Detta märks inte minst på att många, trots bränderna, fortsätter grilla.
Krisberedskapen är dålig, och på ett sätt är detta lika allvarligt som att försvaret inte håller en acceptabel standard. Men i diskussionen om detta hamnar det något diffusa begreppet kris i skymundan av det glasklara och skräckinjagande hotet om krig. Krig är värre än kris, det kan de flesta skriva under på. Men i dessa tider löper vi större risk att drabbas av kris. Oavsett terrordåd eller naturkatastrof, måste Sverige vara beredda.
Problemet i dag är att krishanteringen är dålig och krisinsikten ännu sämre. Om det är något vi ska lära oss av denna sommar är det att den debatt som väckts om försvaret måste också väckas om krisberedskapen. Att MSB kryllar av talespersoner på olika områden som uttalar sig är föga hjälpsamt när ingen riktigt vet vem som ska sköta krishanteringen. Kommuner, länsstyrelser, MSB, räddningstjänsten, polisen och försvarsmakten samsas om vem som egentligen ska ta ansvar. Det brukar sluta med att ingen tar ordentligt kommando. Trots detta drar dessa delar av samhället ett enormt lass, men vem som gör det, och hur detta ska samordnas, måste förtydligas.
Till syvende och sist handlar det om att alla medborgare måste vara med beredda på krisen. Detta görs inte bara genom att gå till bankomaten eller hyllan med konservburkar i matbutiken - det görs framför allt genom att lyssna på auktoriteter i samhället och deras varningar. När länsstyrelser går ut med totalt grillningsförbud ska detta tas på allvar. Istället förs det på vissa håll en debatt om att detta skulle vara statligt tvång, och till och med, att bränderna skulle vara anlagda. Att vara kritisk är för det mesta en dygd. Men i tider av kris, och skogsbränder, tenderar det att bli motsatsen.
Krisberedskapen består i samordning mellan myndigheter och instanser som ska hantera krisen, men också i hur människor bemöter krisen. Och att den möts med ifrågasättande, eller rentav konspirationsteorier, hjälper ingen. Nu är priset i vad vi kan göra inte högre än att sluta grilla. Nästa gång kan det vara värre. Men samma sak gäller - gemensamt måste krisen mötas. Från stat, myndighet, polis, räddningstjänst och människor.
