Ryssland tampas med en inre splittring
Under den gångna lördagen greps över 1000 personer i Moskva som demonstrerade mot att oppositionella politiker motarbetas och hindras från att kandidera i Moskvas lokalval den 8 september. Samtidigt som polisen stoppade protesterna stormade de kontoren hos flera oppositionella mediebolag. Den senaste månaden har flera demonstrationer ägt rum.
Det som föranledde helgens demonstration var arresterandet av flera ledande regimkritiker. Däribland var oppositionsledaren Aleksej Navalnyj som arresterades för att uppmanat till demonstrationen. Efter några dagar i häktet insjuknade han i vad som beskrevs som en allergisk reaktion och fick föras till sjukhus. Det är fortfarande oklart vad som orsakade det men hans privata läkare säger att han kan ha blivit förgiftad. Navalnyj var Putins största motståndare i förra årets presidentval men fick då inte kandidera.
Sedan Vladimir Putin omvaldes till president 2012 har den politiska situationen i Ryssland förvärrats. Putin har varit enormt populär i breda lager av den ryska befolkningen. Men i och med att regimens kritiker blivit fler och Rysslands problem växt har populariteten sjunkit. Ett dåligt resultat i höstens val skulle vara ett hårt slag mot regimens legitimitet.
Putin försöker hävda sig i världspolitiken. Men på hans egna bakgård växer problemen. Trots att han är populär är hans stödparti Enade Ryssland sargat opinionsmässigt. Navalnyj har betecknat dem som ”skurkarnas och tjuvarnas parti” och deras stöd är sjunkande.
Även om man oftast tänker regimen som enbart presidenten är den offentliga makten buren av många olika aktörer med egna agendor. De förenas i vilka de ser som hot. Att människorättsaktivister som Jelena Grigorjeva mördas eller att Navalnyj attackeras när han kampanjar är inte nödvändigtvis på order från högsta instans.
Korruption, politiskt våld och intolerans mot aktivister genomsyrar det mångfacetterade ryska samhället. Oligarker, religiösa grupper, kriminella organisationer och stora delar av allmänheten uppskattar regimens hårda metoder och ger gärna en hjälpande hand i förtrycket om tillfälle ges.
Ryssland vill skaffa sig en självbild som stormakt med säregen kultur. Men oppositionen och aktivisterna sticker hål på de myter som täcker upp för regimens politiska misslyckanden.
Utrikespolitisk aggressivitet som den illegala annekteringen av Krimhalvön gav Putin en våg av popularitet. Med tiden har dock militära kampanjer tärt på statskassan. Inrikespolitiken får stå tillbaka för att ta kostnaden. Med annalkande politiska kriser blir utrikespolitisk posering ännu viktigare för Ryssland och Putin. Att nya angrepp mot omvärlden kommer när Ukraina och Syrien lugnar ner sig är inte omöjligt och faktiskt troligt.
Frågan som regimen borde ställa sig är hur länge myten om ett enat Ryssland i kamp mot omvärlden håller. Till slut ser folket vilka de riktiga skurkarna är.
