Anela Murguz: Var Sverige moget för #metoo?
Det som i USA började med anklagelser mot den berömde Hollywood-filmmakaren Harvey Weinstein slutade med en 23 år lång fängelsedom. Här på andra sidan Atlanten är trenden en annan. De utpekade männen anmäler de kvinnliga anmälarna som i sin tur blir dömda för förtal. Till exempel dömdes Cissi Wallin för förtal tidigare i vintras efter att hon pekat ut Aftonbladetprofilen Fredrik Virtanen på Instagram under metoohösten. Nu har hon fått sällskap av en Sjuhäradskvinna som i början av mars i år dömdes för förtal mot komikern Soran Ismail. Detta efter att kvinnan pekat ut komikern i ett inlägg i en Facebookgrupp med intentionen att söka stöd och råd och som sedan fått stor spridning utanför den slutna gruppen.
I båda fallen har det upprättats anmälningar om våldtäkt mot de utpekade männen. Men förundersökningarna mot Virtanen respektive Ismail har lagts ner i brist på bevis, vilket i debatten har tolkats som en slags frigivelse eftersom de inte blivit dömda i domstol. Men anklagelserna har inte ens prövats i domstol. Männen är således inte dömda, men inte heller friade. Mönstret är trots allt tydligt; den som anmäler någon för våldtäkt blir själv anmäld. Den utpekade, som inledningsvis är misstänkt, blir slutligen ett brottsoffer. Utfall likt dessa är fler till antalet än den hittills enda svenska fällande domen mot en utpekad metoo-man – kulturprofilen Jean Claude Arnault.
Det är förvisso enklare att fälla någon för förtal än vad det är att döma för våldtäkt. Alltmedan förtal ofta finns nedskrivet och bevisen således är solklara är det i fall av våldtäkt och sexuella övergrepp inte sällan ord som står mot ord. Enligt BRÅ leder bara var tionde våldtäktsanmälan i Sverige till åtal och var tjugonde fall leder till en fällande dom. En central fråga borde vara hur man kan förena rättsstatens principer med en högre grad av upprättelse åt våldtäktsoffer. För statistiken imponerar inte när sexbrotten parallellt med detta ökar.
Men i stället har den svenska debatten om metoo kommit att handla om allt annat än detta. Det har handlat om folkdomstolar, sociala mediers roll i detta, om de utpekade männens förändrade situation, om medierapporteringen, om det pressetiska systemet och om namnpubliceringar. Alla dessa punkter är viktiga att diskutera. Men de har också kommit att definiera metoo-debatten allt för mycket. Det negativa har tagit över det positiva och att se fördelen med metoo har nästintill blivit synonymt med förespråka lynchmobbar.
Men frågor som varför så många kvinnor världen över utnyttjas sexuellt, inte sällan av personer i olika former av maktpositioner. Om varför dessa personer gång på gång lyckas komma undan rättvisan. Varför den svenska våldtäktsstatistiken ser ut som den gör, och på vilket sätt den ger offren upprättelse. De frågorna är det ingen som ställer längre. Ett metoo-uppror till trots.
