Migrationspolitiken måste vara anständig

Av denna helhet som flyktingkrisen utgjorde, kom ett litet antal till Sverige för att söka asyl.

I oktober och november det året kom det under några veckor fler flyktingar än under någon period sedan Balkankriget i början av 90-talet. Effekten blev att Migrationsverket inte klarade av att ta emot alla inom ramen för de åtaganden som myndigheten ansvarar för. Civilsamhällets organisationer och frivilliga gjorde en viktig och uppoffrande insats när staten inte förmådde ta sitt ansvar. Det hindrade inte att några tvingades sova på golvet i lagerlokaler, på järnvägsstationer och i enskilda fall på gatan. Välfärdsstaten såg ut att spricka från kant till kant.

Regeringens val att som en åtgärd för att minska antalet flyktingar var begränsa asylrätten. Bara de som kunde identifiera sig gavs möjlighet att använda sig av den rättighet som Sverige varit en av de största tillskyndarna av – rätten att söka asyl.

I sammanhanget avgav statsminister Stefan Löfven en programförklaring: Sveriges asylhantering och flyktingmottagande skulle hädanefter ligga på lägsta EU-nivå. Den tillfälliga lag som antogs sommaren 2016 syftade uttryckligen till att avskräcka flyktingar från att söka asyl i Sverige. Röda korsets undersökning om lagens effekter talar om ett systematiskt misslyckande; att antalet asylsökande minskade hade inte med lagen att göra. Den hade i praktiken varit verkningslös. Vad den dock lyckades med var att skapa större otrygghet, minska incitamenten till att etablera sig i Sverige, lära sig språket och – vilket utan tvekan drar skam över såväl lagen som dess upphovsman – bidrog till att splittra familjer.

Januariöverenskommelsen innebar att Socialdemokraterna fick backa något för att det som nu sker på onsdag skulle kunna bli möjligt. Inte minst Centerpartiet tryckte på i rätt riktning.

Samtidigt har det politiska klimatet försämrats vad avser allt som har med invandring att göra. I dag är det mer regel än undantag att asylrätten ifrågasätts såväl i Sveriges riksdag som på flera av landets ledande dagstidningars ledarsidor.

Vad som förutom detta har tillkommit, och som försvårar möjligheterna att få en relevant, kritiskt men också just human och anständig debatt om migration och integration, är att det på ett alldeles påtagligt sätt har smugit sig in ett öppet ifrågasättande av att människor av annan etnicitet, kultur och religion ska finnas i Sverige. Att det som Svenska Dagbladets ledarsida nyligen gav uttryck för, att dessa människor utgör ett ”demografiskt” problem som – uppenbarligen – framträder redan vid åsynen av ”de främmande”, går bortom de populistiska anslag kring invandringen som vi fått vänja oss vid.

Den svenska migrationsdebatten behöver såväl en uppryckning som en kursändring. Att regeringen nu lagt fram direktiven för den kommitté som ska utreda migrationen utifrån ett antal angelägna aspekter är välkommet. Det finns fler frågor som borde kunna tas upp, vilket bland andra Moderaternas Ulf Kristersson har påpekat. Det var också bra att M sansade sig och valde att delta i kommittéarbetet. Ett parti som vill vara statsbärande kan inte dra sig undan deltagandets ansvar. Rimligen bör dock regeringen visa beredvillighet att göra tillägg till kommitténs uppdrag om riksdagspartierna kommer överens om detta.

Men oavsett detaljer och smärre tillägg finns det ett centrum som varken kan eller ska förändras:

”Migrationspolitiken ska vara human, rättssäker och effektiv. Den ska säkerställa att individuella skyddsskäl beaktas vid ansökningar om asyl och att Sveriges internationella åtaganden respekteras, t.ex. de som följer av FN:s konvention angående flyktingars rättsliga ställning (Genèvekonventionen) och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).”

Om detta bör alla partier som ska delta i den migrationspolitiska utredningen vara överens.