Amanda Broberg: Amanda Broberg: Jämställdhet behöver inte kväsa akademisk frihet
I veckan lanserades boken Genusdoktrinen (Fri tanke) som skildrar hur jämställdhetsintegreringen inom forskning och akademi kidnappats av en radikal doktrin. Författarna är Ivar Arpi, ledarskribent vid Svenska Dagbladet och Anna-Karin Wyndhamn, fil.dr i pedagogiskt arbete som har jobbat på Nationella sekretariatet för genusforskning.
Amanda Broberg
är Student- och marknadsansvarig på Timbro.
Genusdoktrinenkan läsas som en bok om akademisk ofrihet och politisk korrekthet som sveper in över universiteten. Men snart blir det uppenbart att detta inte är någon förändring framtvingad underifrån. 1970-talets kvinnorörelse, skildrad på ett strålande sätt i TV-serien Mrs America, som protesterade på gatorna och kämpade för att ta sig in i maktens rum är nu som bortblåst. Vår tids radikaler befinner sig redan i maktens korridorer.
Visserligen förekommer enstaka “kränkta studenter” men i dessa fall verkar de redan på förhand bildat sig en uppfattning. Vid Lunds universitet anmälde till exempel en student en föreläsning av Germund Hesslow, professor i neuropsykologi, innan hon ens tagit del av den för att föreläsningen berörde biologiska könsskillnader.
Men i övrigt verkar detta vara en förändring som kommer ovanifrån. I samband med Hesslowaffären var en invändning att han ställt sig kritisk till en passage i en utredning om jämställdhet från regeringen som lyder ”Regeringen betraktar manligt och kvinnligt som ’sociala konstruktioner’.” Och när landets alla lärosäten 2016 får i uppgift av regeringen att ta fram handlingsplaner för ökad jämställdhet blir det en klåfingrig historia. Kvoterade läslistor med kvinnor som egentligen är perifera för kursens ämne, kväst akademisk frihet och ett nationellt sekretariat för genusforskning som obstruerat mer än stöttat i processen för jämställdhetsintegrering.
Plötsligt är förändringen inte längre progressiv utan byråkratisk. Viljan till något bättre har förbytts mot ett facit i form av ett styrdokument med korrekt pronomen.
Det verkar ha varit en problematisk och konform miljö på Nationella sekretariatet för genusforskning. När det kommer till den feministiska regeringen har de själva valt att vara en politiserande kraft. Myndighetsskandalerna har avlöst varandra under de Löfvenledda regeringarna och också myndighetsaktivismen har ökat. Men vad kan egentligen förväntas när de får uppdrag som i allra högsta grad måste bli politiska?
Jämställdhetsintegrering, med avvägningar kring kvotering och synen på kön och intersektionalitet blir onekligen politisk. Dessutom reduceras jämställdhetsfrågan nu till en myndighetsangelägenhet, där interna styrdokument och genuscertifierade läslistor ska bana väg för ett samhälle som är bättre för kvinnor.
Beskrivningen av genusdoktrinen som en “revolution som sveper genom våra universitet” är mer säljande än sann, en revolt har nämligen en tendens att komma underifrån. Men problemet är inte genusvetenskapen. Det är den oblyga politisering som den feministiska regeringen gått i bräschen för. Och även om en fri akademi i skottgluggen är temat i boken, finns det nog betydligt större skäl att vara orolig över politiseringen’ av myndighetsväsendet.
