Hemligheter och lögner i inlandet

Borta är den förklädda självbiografin som kretsar kring unga vilsna slackers i Stockholm. Istället har vi episka romaner med huvudpersoner som inte liknar författaren alls, som inte utspelar sig i Stockholm en enda minut och som gärna kretsar kring händelser som ligger långt tillbaka i tiden. Lydia Sandgrens nyutkomna hyllade ”Samlade verk” är ett färskt exempel. Ja, till och med poesin har bytt fokus. Den största nya succén inom denna traditionellt så inåtblickande och självbiografiska genre är ju Marit Kaplas ”Osebol”, episk poesi byggd på intervjuer med människor i en värmländsk by.

Och här har vi nu Maria Brobergs ”Bakvatten”, en trovärdig och tonsäker debutroman om ensamhet, hembygd och hemligheter.

Språket är välknådat, tempot stilla.

Huvudperson är främst Håkan, som vi får följa från det att han är pojke på 1950-talet tills han är en medelålders man 2008.

Men berättelsen börjar hos Assar 1948, samma dag som Assar möter och förälskar sig i Margareta från Strömsund som just flyttat in.

Vi befinner oss i Västerbottens inland, i en liten by. Utsikten är fin och läget är gynnsamt för att odla pären, det vill säga potatis. Det är väl det mest positiva man kan säga om platsen som annars präglas av byskvaller, hårda livsvillkor, främlingsskepsis och rasism mot samer. Eller ja, det finns förstås ljuspunkter, men livet är hårt.

Läsaren får växelvis följa Assar och Håkan, pojken som växer upp och försöker hitta sin plats i livet. Romanens gåta kretsar kring Håkans yngre halvbror Nilas drunkning men vad som egentligen hände tappar åtminstone jag intresset för ganska tidigt i romanen. Det som biter sig fast och stannar kvar är istället stämningarna och känslorna, till exempel insikten om att inga vuxna egentligen tar fullt ansvar för Håkan och Nilas på ett känslomässigt plan.

Författaren Maria Broberg är uppvuxen i Piteå, bosatt i Sorsele och politiker med fokus på glesbygds- och demokratifrågor står det på baksidesfliken till romanen.

Västerbottens inland, så som det skildras av Maria Broberg, är så starkt närvarande att det känns som om man är där, andas samma luft. Språket låter: ”he är en lång dag imåran också”.

Samtidigt behöver man egentligen inte vara just där. Byn skulle kunna ligga i en annan del av Sverige, säkert i andra länder också. ”Bakvatten” är nämligen också en allmängiltig skildring av ett landsbygdsliv som många av oss laptopjobbande lattedrickande stadsbor har rötter i några generationer tillbaka, i en tid då hemligheterna var stora och valmöjligheterna i livet små.