Karin ska övervintra på Antarktis: ”När sista planet lyft ser vi ingen på nio månader”

Men hon får ge sig till tåls tills den 12 november. Då lyfter planet mot Antarktis. Ombord finns fyra personal från Norskt Polarinstitut, hon själv och resten av det övervintringsteam som ska ta hand om forskningsbasen när forskarna reser hem i början av mars.

– Forskarna är där under de fyra månader, när det är midnattssol. När mörkret kommer reser de hem och då stannar jag och de andra fem i teamet kvar för att hålla igång forskningsbasen i nio månader, säger Karin.

23 mil in från Antarktis iskant ska Karin och resten av teamet övervintra.

– Jag kan inte tänka mig något bättre egentligen. Ett helt år på Antarktis, att få vandra och klättra. Och allt jag kommer att lära mig om mig själv, jag har aldrig varit på samma plats ett helt år i hela mitt liv förut, säger Karin Jansdotter.

Förutom hon själv ingår en forskningstekniker, en elektriker, en rörläggare, en mekaniker och en läkare i övervintringsteamet.

– Vi kan inte komma därifrån så vi behöver en läkare där om något händer, säger hon.

Hon har just kommit hem från utbildning på Svalbard där hon för första gången träffat dem som kommer att vara hennes enda sällskap under de sista nio månaderna på Antarktis.

– Det var ett väldigt gott gäng. De har ju blivit valda för att de har psyket på skaft och jag märkte direkt när jag träffade dem att det här kommer att gå jättebra, säger hon.

Precis som Karin har matlagningen så har var och en av de andra sin egen specialkompetens, men tillsammans kommer de också att ställas inför nya utmaningar.

Som att sköta start och landning av basens egna flygplats. För under de första fyra månaderna när forskare finns på basen kommer tio flygningar att äga rum och det kommer att vara teamets ansvar att sköta allt ifrån att hålla landningsbanan i ordning till radiokontakter med piloter och säkerhet vid start och landning.

– Just flygdelen kom lite som en överraskning, men det var bara att tänka att det skulle gå bra, säger Karin.

På Svalbard lärde de sig flygtornets funktioner, körde brandbil, övade på rökdykning i flygplan och på att släcka bränder i flygplansmotorer.

– Det finns bara vi där, då måste vi kunna allt det. Att kommunicera via marshallsignaler var kul, säger Karin om de tecken som flygplatspersonal använder för att kommunicera med piloterna i cockpit.

Men det är matlagningen som kommer att ta den mesta tiden under de 13 månaderna på Antarktis. Den matlagning som sedan hon var 16 år har tagit henne världen över. Från Hajom till kockprogrammet på Lindholmens gymnasium och vidare till restaurangvärlden på Irland. Från jobbet som kock på Hurtigrutten till kökschef på Fram, explorerbåten inom Hurtigrutten, där hon började 2016.

Och där på resorna med Fram, från Arktis genom världen ner till Antarktis, hände något.

– Det väcktes en sån kärlek till snö och is. Det är det finaste som finns, säger Karin Jansdotter.

Hon började fundera på hur hon kunde kombinera att laga mat med att få vara nära naturen och vara äventyrare. Jobbet som kock på forskningsbasen Troll på Antarktis under 13 månader har allt det hon längtade efter.

– Jag får en enorm kick när jag tänker på det. Det känns helt rätt, säger Karin Jansdotter.

Avresan närmar sig och förberedelserna för de 13 månaderna på Antarktis är många och minutiösa. Efter flygutbildning, väderutbildning, klättring och livräddning på Svalbards glaciärer åkte hon vidare till Tromsö för att göra beställningen av råvaror till maten hon vill laga.

50 kilo fryst broccoli, 24 kilo chiafrö, 50 kilo frysta ärtor, mängder av quinoa och kikärter, 100 kilo fryst lax och 200 kilo smör är ett axplock av det hon behöver.

– Man måste prioritera bra smör, salt och en bra olivolja. Och kaffet förstås. Citronerna kommer jag att sakna.

Att hon är begränsad i livsmedlen hon kan använda ser hon som en utmaning att ta sig an med glädje.

– Jag ska tänka att nu ska jag respektera den här frysta broccolin och göra den så bra jag nånsin kan. Är man kreativ kan man göra allt bra, säger hon.

Under de fyra månaderna när de tio flygen kommer och går kan hon få lite frukt och grönsaker från Kapstaden och strutskött därifrån är också beställt.

– När sista flyget kommer tänker jag att jag beställer mycket rotfrukter som räcker länge. För när sista flyget kommer ser vi ingen på nio månader, säger Karin.

Hon kallar hela världen hemma. Känner lugnet och trivs i stugan just vid kanten av Öresjön utanför Torestorp, men längtar efter äventyret och allt som finns där ute. Och snart väntar det hittills största äventyret av alla hon upplevt. Men någon rädsla känner hon inte.

– Jag tänker nog inte riktigt så, har aldrig gjort, säger Karin.

Den psykiska utmaningen som det innebär att vara isolerad under 13 månader med så få personer på en och samma plats verkar hon ha tagit sig an med samma beslutsamhet, lugn och kärlek till naturen och livet som tycks ha präglat hela hennes 33-åriga liv.

Böckerna om hur man tar kontroll över sina tankar och handlingar är lästa. Gott om tid är avsatt till yogan och meditationen. Den plogade joggingbanan väntar på henne och bergen för klättring och vandring likaså. Och hon vet att hon kan lita på sitt team.

– Alla är väldigt fina. Vi har pratat mycket om att vi måste vara 100 procent ärliga. Och vara väldigt, väldigt snälla mot varann.