1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

De brygger öl på glaciärvatten i Arktis

För den som vill brygga öl i Arktis är åtminstone en ingrediens lokalproducerad. Glaciärvattnet. Resten måste fraktas till ön med båt. Men världens nordligaste bryggeri jobbar hårt för att göra produktionen mer hållbar.
I den här maskinen får ölburkarna sina etiketter.
Foto: Jonas Ekströmer/TT
Ida Larsen sköter den dagliga verksamheten på Svalbard bryggeri.
Foto: Jonas Ekströmer/TT

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på bt.se och appen MinBT. 3 månader för endast 59 kr! (ord pris 119 kr)

Ida Larsen visar mäsken som numera blir till energi och förser bryggeriet med varmvatten.
Foto: Jonas Ekströmer/TT
Svalbard bryggeri startades av den tidigare gruvarbetaren Robert Johansen. Arkivbild.
Foto: Heiko Junge/NTB/TT
Svalbard bryggeri ligger i hamnen i Longyearbyen. De kämpade för att ändra lagen så att det blev tillåtet att brygga öl på den norska ögruppen.
Foto: Jonas Ekströmer/TT
Svalbard bryggeri gör öl på glaciärvatten, alla andra ingredienser måste skeppas till Spetsbergen med båt.
Foto: Jonas Ekströmer/TT
Alla som bor i Longyearbyen måste ha ett särskilt kort om de vill köpa alkohol i butik. Men de får inte köpa hur mycket som helst.
Foto: Jonas Ekströmer/TT
Just nu testar bryggeriet att lagra en öl i sådana här fat inne i en gruva i Longyearbyen. Tanken är att ta fram en limiterad ölsort som en hyllning till gruvsamhället.
Foto: Jonas Ekströmer/TT

Halvvägs mellan det norska fastlandet och Nordpolen ligger en plats känd för norrsken, isbjörnar – och sotiga gruvor. Koldriftens hundraåriga historia märks inte bara genom den svarta rökplym som stiger från kraftverket i Longyearbyen. Den har också gjort avtryck i lagstiftningen.

Att tillverka alkohol på Svalbard var olagligt från 1928 till 2014. Förbudet var ett försök att minska fylla och alkoholism hos de gruvarbetare som under många år dominerade den norska ögruppen.

Men det ställde också till problem när Robert Johansen, själv gammal gruvarbetare, ville öppna bryggeri.

– Robert kontaktade hälsodepartementet i Oslo för att få hjälp med att ändra lagen. Han fick höra att det kunde ta lång tid. Han ringde tillbaka varje månad i över sex år. Varje gång fick han höra att tillståndet inte var klart, berättar Ida Larsen för TT:s utsända.

Men så en dag – i juli 2014 – kom beskedet. Det var fritt fram att börja brygga öl på den 78:e breddgraden. Svalbard bryggeri öppnade året därpå. Än i dag ransoneras dock Longyearbyenbornas rusdrycksinköp i butik med ett särskilt alkoholkort.

"Bra gimmick"

Att driva företag på en avlägsen ö i Norra ishavet innebär många utmaningar. En är att nästan alla ingredienser måste fraktas hit med båt. Bryggeriet får malt från Finland, humle från Tjeckien och jäst från Tyskland. Etiketterna kommer med flyg.

– Men vattnet kommer från Isdammen här ute i Adventdalen. Vår öl innehåller 16 procent glaciärvatten. Det är en bra gimmick och kvalitén är väldigt bra, säger Ida Larsen som ansvarar för den dagliga verksamheten.

I Arktis går den globala uppvärmningen dubbelt så snabbt som i resten av världen. Och Svalbard är en av de platser där det går som snabbast. Det gör det extra viktigt för bryggeriet i världens nordligaste stad att tänka hållbart – även om en av åtgärderna från början kanske främst handlade mer om ekonomi än om miljöhänsyn.

– Den största utmaningen har varit mäsken, alltså avfallet efter bryggningen, säger Larsen.

– På fastlandet går det att slänga den på marken så att den ruttnar, men det går inte här på grund av permafrosten. Och vi har inga bönder som kan använda det som djurfoder och stadens bageri klarar inte av att ta emot så stora mängder.

Egen energi

I stället har bryggeriet fått lov att frakta mäsken till fastlandet – precis som större delen av allt avfall som produceras på Svalbard. Det kostade dem nästan 4 norska kronor per producerad liter öl. Det innebar att de fick betala nästan 50 000 norska kronor i månaden för att bli av med en restprodukt som folk kör långt för att ta vara på i andra delar av världen, enligt Larsen.

För att hitta en bättre lösning har man nyligen investerat i en silo där mäsken torkas för att sedan brännas.

– Den blir till energi. Allt varmvatten vi använder nu kommer från mäsken. Det är mycket mer hållbart att bränna mäsk än kol, som de gör i resten av staden, säger Larsen.

– Framöver hoppas vi kunna förse Longyearbyen med det varmvatten som vi själva inte behöver. Vi måste bara tillverka lite mer öl först.

Och produktionen väntas växa framöver. Fram tills nu har man sålt omkring 60 procent av sina produkter till barer och restauranger i Longyearbyen och resten till Fastlandsnorge. Men nu har blicken vänts mot resten av världen.

– Det har varit svårt för oss att expandera, med tanke på att vi ligger där vi ligger. Men vi ska just skicka vår första leverans till Schweiz, som blir det första land som vi exporterar till. Nu satsar vi stort på utlandet.

Enorma kryssningsfartyg

Hittills har stora delar av inkomsterna kommit in på sommaren när enorma kryssningsfartyg lägger till i hamnen i Longyearbyen, som har 2 400 invånare. Vissa fartyg har nästan dubbelt så många människor ombord och när de kliver i land tar de över hela samhället.

Det pågår en diskussion bland bybor och politiker om hur man både ska kunna satsa på turismen, som har blivit livsviktig i takt med att kolproduktionen har minskat, och samtidigt värna om den sårbara naturen som står under stora påfrestningar.

De många besökarna är väldigt bra för affärerna – men dåliga för miljön, konstaterar Larsen.

– Det går ju inte ihop, säger hon.

– Vi försöker att väga upp det genom att jobba så hållbart som möjligt, undvika plast så långt det går och hitta återanvändbara fat. Men humle kommer vi förstås aldrig att kunna odla här i Arktis.

Fakta: Halvvägs till Nordpolen

Ögruppen Svalbard ligger i Norra ishavet, ungefär halvvägs mellan det norska fastlandet och Nordpolen.
Omkring 2 400 personer från ett 50-tal länder bor i Longyearbyen på huvudön Spetsbergen. Därtill bor omkring 500 i den ryska gruvstaden Barentsburg och den sovjetiska spökstaden Pyramiden. Ny-Ålesund och Hornsund hyser forskare.
Enligt 1920 års Svalbardstraktat tillhör ögruppen Norge. Medborgare från övriga nationer som har undertecknat avtalet äger dock tillträde till öarna och kan bedriva näringsverksamhet där. Norsk lagstiftning gäller och förvaltningen lyder under det norska justitiedepartementet.
Den lokala administrationen leds av sysslomannen i Longyearbyen.
Källro: Statistisk sentralbyrå och Landguiden/UI