BSB ger kärlek tillbaka till fansen
Konsert
Artist: Backstreet Boys
Plats: Scandinavium, fredag
Längd: 1 timme 55 minuter
Publik: 11 712
Bäst: Everybody (Backstreet’s back) och Show me the meaning of being lonely
Sämst: Anonyma nya låtar och när mellansnacket blir buskis
Brian Littrell, Howie Dorough, Nick Carter, AJ McLean och Kevin Richardson. Backstreet Boys sägs vara det bäst säljande pojkbandet genom historien, med över 100 miljoner sålda skivor. ”26 years of love”, står det på lapparna flera fans håller upp, och det är en enastående karriär för ett pojkband. De har hits så det räcker och blir över, och allt ska med under den här turnén, inklusive merparten av låtarna från årets album ”DNA”. Som tur är framförs inte alla i sin helhet, för det är de äldre hitsen som är bäst, och som går hem … inte bäst, men ännu bättre.
För publiken är i sitt esse. Först tycker jag att det ser lite tomt ut på ståplatsområdet, men inser snabbt att de flesta tryckt ihop sig framåt för att komma så nära som möjligt. Det är en typisk pojkbandspublik, bara äldre, och därmed en av de mest högljudda Scandinavium har upplevt.
”Musikmässigt blir det balladtungt, och på slutet när ett sjok upptempolåtar följer varandra blir det tydligt hur lika varandra de är. Då hjälper det inte att de var och en för sig är hits.”
Även Backstreet Boys har förstås blivit äldre. De är på många sätt sig lika, på andra sätt nostalgiversioner av sig själva. Och inte mindre stela dansare med åren. Scenbygget är påkostat, smakfullt och välanpassat. Rampen ut i publiken är spetsig, anpassad för fem personer i koreograferad formation. De svarta, futuristiskt designade scenkläderna byts snart mot andra, inte alltid enhetliga eller smakfulla (Brians bruna byxor är nog de fulaste byxor jag någonsin sett) och när AJ och Kevin ska byta om på scen eller Nick prata svenska om när han var en ”pojken” blir det buskisvarning. Men publiken jublar åt det också. Och åt solosång, stämsång, synkroniserade danssteg, improviserade danssteg, handgrepp i skrevet, fyrverkerier och inte minst när de där 26 åren nämns.
Musikmässigt blir det balladtungt, och på slutet när ett sjok upptempolåtar följer varandra blir det tydligt hur lika varandra de är. Då hjälper det inte att de var och en för sig är hits.
Lite tjatigt blir det också när alla medlemmarna ska säga hur mycket de älskar Sverige, att Sverige är extra viktigt eller att det var i Sverige allt började. Samtidigt är det fint att ett så stort band tar sig tid att tydligt tacka fansen – å andra sidan, de skulle inte vara så stora om de inte gjorde det. Och publiken förtjänar både tacken och den långa showen.
