Mikael Hermansson: När det förflutna hinner ikapp Borås

TT intervjuade Viveca Wallqvist, forskare i materialvetenskap på forskningsinstitutet Rise, om hennes undersökningar som visar att materialet i sulorna var den stora boven. De blev helt enkelt för hårda i kylan, vilket i sin tur ledde till sämre eller obefintlig förmåga att greppa underlaget.

Det ska ärligen medges, att i konkurrens med regeringssonderingar, snösmockor och allsköns oknytt i omvärlden ska det mycket till för att bristande skokvalitet ska prioriteras av såväl nyhetsförmedlare som läsare. Men den sortens vittnesmål om högst konkreta bekymmer i vardagen är alls inte oväsentliga eftersom de många gånger berör på ett ytterst konkret sätt: Den som någon gång halkat på en isig trottoar i Villastaden eller brutit handled, lårbenshals eller bara slagit sig gul och blå efter ett fall i trapporna vid Annelundsparker vet vad fel sorts skor på fötterna kan innebära.

Ska det verkligen få vara så i denna moderna och upplysta värld, att vi kan förbereda oss för att resa till Mars men inte klarar att till ett rimligt pris tillverka skor som fungerar på vintern?

Det är lätt att vara kritisk till det ”moderna”, att bli en gnällspik som inte gillar ditt eller datt i samtiden. Men varför förvånas när det finns samband som är väl kända, som att det som konsumenten prioriterar också blir det som marknaden producerar. Lågt pris är i många avseenden intimt länkat till sämre kvalitet.

Mycket av det som vi numera tar för givet har en historisk baksida som vi sällan vill bli påminda om, på samma sätt som att vi i våra nostalgiska föreställningar om ett mer harmoniskt och mänskligt förflutet lätt bedrar oss själva.

Hur harmoniskt var det egentligen med vedspis, utedass och åtta personer i en dragig enrumslägenhet? Vem vill i dag laga tänderna med 1910 års teknik?

Vad som ofta glöms bort när det moderna samhället hyllas som skapelsens krona, är att passerade stadier av samhällsutveckling alltid hinner i kapp oss.

Borås utgör i det sammanhanget sannerligen inget undantag.

I höstas kunde BT vid flera tillfällen rapportera om den synnerligen kostsamma sanering som väntar av de mest förorenade delarna av Viskan. Som ett brev på posten kom i den vevan nyheten om den giftfyllda slamlagunen på Gässlösa som knappast blir en lågprishistoria. I förra veckan var det åter dags, när BT:s klimat- och miljöreporter Jan Lindsten rapporterade om att det kommer att kosta cirka 100 miljoner att återställa området där det gamla reningsverket ligger.

Överraskningar lurar överallt i staden: Vad väntar i marken vid Magasinsgatan – nedre Norrby, som området har börjat kallas – när den delen av staden ska bebyggas?

Den historiska skuld som finns nedgrävd här och var i kommunen får även omedelbara konsekvenser för den enskilde. Tidigare i veckan kunde BT berätta om Jenny Mortensen och Linus Karlsson som köpt en byggklar tomt av Borås stad – som visade sig inte gå att bygga på. Marken bestod nämligen av gamla fyllnadsmassor och kärrtorv, förmodligen tippade på slutet av 60-talet då Dalsjöfors var egen kommun. Föga förvånande stämmer de staden på merkostnaden.

Vad kan vi lära oss av detta? Att det enda som är givet är att vi allt oftare kommer att upptäcka, att det som vi gör nu kommer att drabba andra i framtiden. Den insikten är viktig eftersom den lär oss att tänka och agera bortom våra egna behov.

Inte ens de bästa avsikter går fria, som med lärdomarna av det så kallade Montreal-protokollet som världen skrev under för att byta ut freon som kylmedel i kylskåp och frysar. Den överenskommelsen gjorde visserligen underverk för att motverka ozonhålet, men de medel som började användas istället, så kallade CFC-fluorkolväten, visar sig nu vara de mest högpotenta av klimathotande växthusgaser som världen känner och som nu skyndsamt måste avvecklas.

Sensmoralen är given: Vi halkar, vi faller – men vi reser oss upp igen.

Låt oss hoppas att detta snart också gäller kvaliteten på våra vinterskor.