LEDARE: Skulle verkligen förslaget stoppat Waberi i Borås?

Abdirizak Waberi är den före detta moderate riksdagsledamoten (!) som å Föreningen islamiska skolans vägnar 5 juni slutligen vann den juridiska kampen mot Borås stad om att få öppna för- och grundskola i Borås för upp till 500 elever. Det är fortsatt obekant var och när skolan faktiskt öppnas.

Waberi har trots många försök det senaste året inte velat tala med BT, men till SVT Väst sa han efter kammarrättens utslag: ”Vi känner oss utpekade. Vi känner att varje steg vi tar ifrågasätts. Som att muslimer kan inte vara muslimer om man inte assimilerar sig i samhället. Som att en bra muslim är en muslim som avsäger sig islam”.

Under valrörelsen är det primärt Liberalerna och Jan Björklund som har använt exemplet Waberis skolplaner i Borås för att argumentera för ett förbud för nya konfessionella friskolor. Socialdemokraterna – medvetet om att detta är en öm punkt inom Alliansen – vill för sin del förbjuda även alla befintliga ”religiösa” friskolor.

Senast att ta ny position är alltså Moderaterna, vars förslag innehåller ett försöker till en balansakt genom formuleringen ”Samtidigt måste friskolereformen skyddas från missbruk, exempelvis mot att aktörer med extrema politiska och religiösa syften får inflytande över skolor i Sverige. Det krävs förstärkt ägarprövning, tillsyn och kontroll för att stoppa skolor som främjar religiös och politisk extremism”.

M landade i förslaget att ”pausa nyetablering av religiösa friskolor till dess att sådana regelverk och kontroller finns på plats”.

Det är ett rimligt resonemang. Om detta borde riksdagen kunna enas så fort valdagen är över. Men: Det är inte alls säkert att detta enkelt leder till det eftersökta målet, en undervisningsmiljö fri från konfessionella inslag, där flickor och pojkar inte könssepareras eller där föräldrar uppmuntras att ”skydda” sina barn från inflytande från ”världen utanför”.

Det är helt enkelt lättare att säga sådant som ”förstärkt ägarprövning” och ”bättre tillsyn” än att exakt definiera vad som är juridiskt möjligt.

Römosseskolan i Göteborg, som Abdirizak Waberi är rektor för sedan starten 1998, är ett talande exempel. Ja, den fick visserligen skarp kritik av Skolinspektionen 2011. Men det har inte hindrat fortsatt tillstånd och expansion. Det är ju inte minst så, att eleverna på Römosseskolan, precis som på många andra religiösa friskolor, presterar goda betygsresultat. Suget hos föräldrar efter en ”kulturellt trygg” miljö är starkt. Det är inte svårt att begripa. Frågan är hur högt ”priset” bör få vara.

Ett exempel på detta ”pris” framgick av ett uttalande från Römosseskolans lärare i islamologi, Abdul Rashid Mohamed, i Expressen efter inspektionens kritik. Han försvarade då hållningen att kvinnliga elever inte får vistas i moskén, be eller vidröra koranen när de har mens. ”Det är en del av den islamska läran”, inget som skolan hittat på”, sa han och bekräftade att eleverna måste berätta för läraren och klasskamraterna när de har mens.

Som bekant ansågs det inte heller vara ett hinder för Skolinspektionens klartecken att Abdirizak Waberi själv i SVT-programmet ”Slaget om muslimerna” 2009 sa att han ”definitivt” vill leva i en muslimsk stat, där Koranen och profetens traditioner styr, och att ”i islam är det självklart att män och kvinnor inte dansar med varann. Vi dansar inte med varandra”, liksom att ”vi tar inte kvinnor i hand”. Att ha sex mellan pojkvän och flickvän menade han är ”totalt förbjudet”.

Sedan länge håller Römosseskolan terminsvisa Korantävlingar med recitation inför kameror och föreläsningar har hållits med budskap om att kvinnor ska ”klä sig enbart efter Guds önskan”.

Om den egna förskolan skriver man att ”barnen lär sig recitera böner i samband med olika aktivitet som måltider och när man går ut. Under sovstunden få de lyssna på koranläsning (...).” Vidare upplyses intresserade föräldrar om att ”innan och efter maten tar vi alltid tillfälle att läsa bordsbönen på både svenska och arabiska.”

Det heter givetvis att alla dessa religiösa inslag är frivilliga, men hur detta fungerar i praktiken för små barn kan nog var och en fundera över.

Det bör påpekas att även inom den kommunala skolan kan de uttryck för ojämlikhet som politikerna nu säger att de vill motverka bättre förekomma. BT skrev i juni om utbredningen av hedersförtrycket i skolan i Borås. I ett reportage i Svenska Dagbladet i lördags om hur salafismen vinner mark i Borås sa integrationspoliserna Josefin och Niclas att ”vi har elever här som inte går på musiklektionerna, inte på idrottslektionerna och inte på religionen. Det började med musiken som ansågs vara haram, och så eskalerade det”.

Så: Det är nödvändigt och bråttom att dessa gråzoner utreds. Det sker till del redan. Utredningen som Gustav Fridolin (MP) tillsatte 10 mars om ”konfessionella inslag i skolväsendet” ska redovisas av Lars Arrhenius senast vid årsskiftet. Arrhenius ska bland annat ”analysera vad som kan anses följa av Europakonventionen (...) i relation till konfessionella inslag i skolan samt ”analysera för- och nackdelar med konfessionella inslag (...) bland annat ur ett barnrättsperspektiv”.

När Fridolin skrev om utredningen i Aftonbladet hävdade han att ”inget barn ska i någon svensk skola utsättas för direkt eller indirekt tvång att delta i aktiviteter av religiös art och all undervisning ska vara helt fri från religiös påverkan.”

Skulle Fridolins ord bli lag finns knappast utrymme för Römosseskolans filial i Borås. Men det motargument som ofta reses är den skrivning som Europakonventionen om mänskliga rättigheter innehåller om att staten ska ”respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosfiska övertygelse”.

Men frågan är om denna konventionstext verkligen ger det ”skydd” som brukar hävdas, till exempel av Kristdemokraterna. Ledarsidan har frågat en av landets främsta kännare av konventionen, professorn i förvaltningsrätt i Uppsala Lotta Lerwall, som i ett mail skriver att ”den svenska lagstiftaren – om den så vill – skulle kunna kräva att varken undervisning eller utbildning får innehålla konfessionella inslag.”

Staten skulle vidare om den vill, menar Lerwall, kunna ställa som villkor för att friskolan ska få skolpeng, att utbildningen är konfessionsfri, eftersom konventionen ger en rätt att etablera friskolor, ”men inte en skyldighet för staten att finansiera dem”.

Professor Lerwall fortsätter sitt resonemang: ”Jag kan inte med säkerhet säga hur Europadomstolen skulle se på diskrimineringsfrågan, men mot bakgrund av att artikel 2 (TP 1) primärt handlar om elevens rätt till utbildning – en utbildning som ska vara pluralistisk och icke-indoktrinerande – talar mycket för att det skulle landa inom statens tolkningsmarginal att kräva att utbildning som finansieras med offentliga medel är utan konfessionella inslag. Det skulle i så fall alltså inte vara diskriminerande i strid med konventionen.”

Kort sagt: Frågan om konfessionella friskolor är extremt snårig. Även om det vore juridiskt möjligt är det knappast önskvärt att förhindra en väl fungerande religiös organisation från att driva även en offentligt finansierad skola. Men kanske är det legala utrymmet för staten att ställa så pass hårda krav på frihet från alla former av konfessionella inslag klart större än vad som hittills har hävdats. Det bör i så fall användas. Med paus i väntan på klarhet.

Frågan är om Abdirizak Waberi skulle vara lika intresserad av att öppna även i Borås, om villkoren stramas upp.