Vad ska KD och SD göra gemensam sak kring härnäst?
Det är kaxigt men också övermodigt att marknadsföra värdet av överenskommelsen med att välfärden därmed får ”7,5 friska miljarder” ytterligare under året. Den ”oheliga alliansen” kan bara slå sig för bröstet för cirka 2,5 miljarder extra av dessa. Januaripartierna kom själva överens om 5 miljarder som förstärkning inför vårändringsbudgeten.
I viss mån har ”budgetbuset” gjort nytta. Det finns ingen anledning att sörja att friåret ryker. Att via skattsedeln finansiera vissa gruppers ledighet utöver semester och helgdagar känns mer än lovligt missriktat.
Att 16 miljoner som skulle gå till Friåret 2.0 istället omvandlas till extraslantar till kommunerna är på det hela taget välkommet. Den reformen borde Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna själva haft vett på att avstå ifrån. Det ska inte behövas att Vänsterpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna kommer överens och får Sverigedemokraternas välsignelse för att så ska ske.
Med ingångsavdraget som är den största budgetposten som försvinner är det dock annorlunda. En reform som trots allt syftar till att göra det mer attraktivt att anställa ”unga personer som är nya på arbetsmarknaden och saknar högre utbildning, långtidsarbetslösa samt nyanlända med uppehållstillstånd som skyddsbehövande och deras anhöriga” kan inte hanteras hur som helst. Vilken alternativ reform kan ”den oheliga alliansen” komma överens om som dessa grupper ett bättre utgångsläge?
Detta med att bryta upp den normala budgetordningen och kräva extraordinära utbetalningar är tekniskt sett ingen stor sak. Och det finns ingen anledning för något av Januaripartierna att ägna sig åt avancerad veklagan. Så tidigt som 2013 gjorde S samma sak med Magdalena Andersson i spetsen.
Men en sak är uppenbar: Förr snarare än senare måste riksdagspartierna komma överens om nya spelregler så att den här sortens ryckighet i budgetprocessen förblir sällan eller aldrig utnyttjat undantag.
