Utrikespolitik med uppblåst attityd
Wallströms och Löfven-regeringens utrikespolitiska doktrin kan sammanfattas med stora ord och visioner, något som inte minst blev tydligt etiketten feministisk sattes på all utrikespolitik. Tyvärr sker detta i kombination med en en hopplös oförmåga att faktiskt markera mot skurkstater i enskilda fall.
BT:s ledarsida uppmärksammade nyligen att flera av Socialdemokraternas EU-parlamentariker röstade emot att erkänna Juan Guaidó som Venezuelas interimspresident. Detta efter en lång tids tystnad om situationen i landet från utrikesministerns håll.
Nu senast verkar Wallström misslyckas med att hålla regeringens tidigare linje om att ingå den omstridda FN-konventionen om en kärnvapenfri värld. Detta efter att ytterligare en av regeringen tillsatt utredning landat i att ett svenskt tillträde skulle uppfattas som en grundläggande kritik mot den strategi som många av Sveriges viktiga samarbetspartner i Europa och Natio bekänner sig till. Trots det hävdade utrikesministern i sitt uppläsande av utrikesdeklarationen bestämt att “Regeringen mål är fortsatt en kärnvapenfri värld.”
I sedvanlig ordning osar det av stora och höglyftande ord från regeringens utrikespolitiska ambitioner. Men när det väl gäller att skarpt ta avstånd, eller skriva under på något, är passiviteten ständigt närvarande.
Att Wallström är den första utrikesministern sedan Anna Lindh som inte tagit upp Europas sista diktatur, Vitryssland, är knappast en förmildrande omständighet.
Att utrikesdeklarationen innehåller en offensiv för demokratin, som har sin bakgrund i oron för allt mer auktoritära tendenser i flera länder, får tyvärr en bitter eftersmak i ljuset av socialdemokratins oförmågan att markera mot uppenbara fall av diktaturer som Venezuela och Vitryssland. Att prefixet feministisk satts framför utrikespolitiken gör föga när inget praktiskt förändrats i innehållet.
Wallströms och regeringens utrikespolitik liknar närmast en relik från Olof Palmes utrikespolitiska doktrin på 1970-talet. Den idealiserade ståndpunkten om en kärnvapenfri värld är också något som hade legat bättre i tiden då Palme faktiskt var verksam. Men genom att använda sig av storartad och stundvis provokativ retorik vill regeringen etablera Sverige som en utrikespolitisk maktfaktor. Genom detta byggs en grandios självbild som en alliansfri men humanitär stormakt upp, som i handling är dömd att misslyckas.
Wallströms företrädare Carl Bildt beskrevs en gång mindre smickrande i en amerikansk ambassadrapport som läckte ut via wikileaks som en “mellanstor hund med en stor hunds attityd”. Inga jämförelser i övrigt, så är det nog snarare Wallströms och regeringens utrikespolitik som ska beskrivas som en liten hund med en stor hunds attityd.
Även små hundar kan dock skälla högljutt i protest. Men när de väl barkar åt skarpt läge har den svenska utrikespolitiken en tendens att tystna, och sticka svansen mellan benen istället. Onsdagens femte utrikesdeklaration förändrade inte detta.
