Tänk om Magdalena Andersson skulle citera Håkan Hellströms svenskalärare

Däremot passar det budskap om skattepengars användning inom offentlig välfärd som Peter Fredriksson, sedan 1 augusti generaldirektör och chef för Skolverket, för fram inte särskilt bra när det moderna Sveriges fetaste valfläskbudget ska presenteras.

Den bombmatta av utportionerade budgetnyheter som vi fått ta del av under flera veckor väntas på onsdagen toppas med att vallöftet om en höjning av barnbidraget infrias. Summa summarum omkring 40 miljarder av det väntade ”överskottet” på 80 miljarder vill regeringen använda för att, som det brukar heta, ”bygga ut välfärden”.

Hur kul kommer det att vara borgerliga tråkmånsar i riksdagsdebatten som där, fullt rimligt, varnar för att regeringen får en redan het ekonomi att koka över, och därmed bäddar för skattehöjningar den dag konjunkturen bromsar? Som påpekar det fortsatta undflyendet av nödvändiga strukturförändringar på arbetsmarknaden?

Möjligen kan Alliansens representanter få finansministerns uppmärksamhet om de citerar vad Magdalena Andersson regeringskollega Ylva Johansson (S) sa under ett LO-seminarium förra veckan om arbetsmarknaden: ”Vi har ett akut läge som är väldigt stort”, sa hon, syftandes på de nyanlända med svag eller ingen skolgång alls med sig i bagaget. Så skarpt har arbetsmarknadsministern aldrig formulerat sig tidigare.

Ändå: Regeringen och finansministern har förstås rätt att en dag som denna få uppmärksamhet för vad de faktiskt föreslår. Många av de 40 miljarderna är givetvis helt nödvändiga, som stärkandet av rättsväsendet och försvaret. Det är också rimligt att stärka de sämst ställda pensionärerna. Om ekonomin medger är det inte heller fel att lyfta det barnbidrag som legat stilla i elva år.

Ändå blir den sammantagna känslan att regeringen nu, inte minst för att köpa Vänsterpartiets stöd, sprätter pengar än här än där med begränsad respekt för skattebetalaren. Som med de 50 miljoner som Gustav Fridolin (MP) i söndags, med en diffus motivering, lovade studieförbunden för att de ska undervisa föräldrar i barnens läxhjälp.

Totalt sett ”investerar regeringen 2,4 miljarder kronor för en jämlik kunskapsskola 2018”, skriver regeringen. Men är det alldeles givet att skolan, där kommunerna är huvudman, behöver dessa pengar?

Den frågan för oss till Håkan Hellströms gamle svenskalärare. Peter Fredriksson uttalande sig härom veckan i tidningen Dagens Samhälle. ”Det satsas redan väldigt mycket pengar på skolan”, sa nye generaldirektören och fortsatte:

”Men en hel del av det skolan gör skulle kunna göras bättre. Först när vi har gjort allt vi kan med de resurser vi har är det dags att be om mer pengar”, sa Fredriksson och menade att mer pengar rent av kan förvärra läget. Att de kan bekräfta lärares och rektorers bild av att de är offer för omständigheterna.

”Ansvaret skjuts över på någon annan. Om man ser sig som hjälpbehövande kan det skapa en kultur där man inte kavlar upp ärmarna och gör det man ska, det vill säga det som gynnar eleverna. Vi behöver föra mer diskussioner om vad vi faktiskt gör med de resurser vi har, och om vi borde göra något annat. Vet man inte vad man ska göra hjälper det ju inte att få mer pengar.”

Bättre kan vi inte uttrycka det själva, och det han sa om skolan är tillämpbart inom hela den offentliga ekonomin.

Avslutningsvis är det, en dag som denna, också rimligt att påminna om den ”osynliga skattsedeln”. På Skattebetalarnas sajt finns en räknesnurra som visar hur mycket vi betalar i olika typer av skatter. Den boråsare som har 30 000 kronor i månadslön genererar 21 468 kronor i skatt (där moms och punktskatter bygger på ett rikssnitt).

Sammantaget motsvarar skatterna för denne boråsare, som en andel av arbetsgivarens kostnad, 54 procent.

”Hälften kvar” är fortfarande ett rimligt mål.