1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Lars Stjernkvist: Snart kommer ett vad-var-det-jag-sa

Det är många som i dessa dagar framhåller den svenska förvaltningsmodellen som särskilt framgångsrik. Självständiga myndigheter och ett starkt lokalt inflytande bäddar för en tröghet som har tjänat oss väl under coronakrisen.
Den svenska modellens myndiga aktörer: Anneli Bergholm Söder (MSB) Johan Carlsson (GD Folkhälsomyndigheten) och Taha Alexandersson (Socialstyrelsen) håller presskonferens på Folkhälsomyndigheten.
Foto: Anders Wiklund/TT

För mig är det lätt att hålla med. Jag har alltid uppskattat att vi har en tydlig rågång mellan regering och myndigheter. Det ökar sannolikheten att besluten baseras på rejält och professionellt underbyggda analyser. Det är bra i vardagen, och jag tror att det även är en fördel i kritiska lägen.

Samtidigt tror jag att vi alla ska akta oss för att vara efterkloka. Ingen vet hur krisen slutar, och alla förnumstiga vad-var-det-jag-sa-resonemang skymmer det viktigaste just nu, att samla alla i kampen mot virusspridningen. Vem som gjort rätt eller fel, vilken samhällsmodell som har fungerat bättre och vilken som har fungerat sämre, ja, det får vi diskutera den dagen den akuta krisen är över.

Ödmjukheten förstärks när jag tittar bakåt. När tsunamins jättevågor drabbade tusentals svenskar på andra sidan jordklotet, då var inte den svenska modellens inbyggda eftertänksamhet någon given fördel. Då var det andra länder som agerade snabbare och effektivare.

Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på bt.se, appen MinBT och e-tidning alla dagar. 3 månader för 99 kr! (ord pris 597 kr)

Nu ska inte skillnaderna överdrivas. I alla parlamentariska system finns en inbyggd maktfördelning och därmed en slags tröghet. Ingen kan bestämma allt, utan måste ta hänsyn till andra. USA är kanske det land som tidigast och tydligast formade en konstitution inspirerad av den franske filosofen Montesquieus teorier om maktdelning mellan den lagstiftande, verkställande och dömande makten. Balansen skapar en slags tröghet som ska garantera att ingen får för mycket makt. Det svåra blir att hitta balansen mellan effektivitet och eftertänksamhet.

Åter igen, det finns skäl vänta med slutsatser om vilken styrmodell som fungerar bäst. Däremot är jag tämligen säker på en punkt; personerna spelar roll.

I USA har presidenten en stark ställning men det finns som sagt en inbyggd maktdelning och därmed ett krav på lyhördhet. Den lyhördheten har knappast präglat Donald Trumps agerande. Om ett land styrs av personer som tror att de vet bättre än sina sakkunniga, då kan ingen styrmodell i världen förhindra korkade beslut. Och ännu värre, om ansvariga försöker använda kriser för att få sina egna dogmer bekräftade, då lever vi riktigt farligt.

Jag är möjligen partisk, men jag tycker att svenska politiker har agerat klokt och ansvarsfullt så här långt. Det har vidtagits en rad åtgärder, och det är ingen tvekan om att det är politiker nationellt, regionalt och kommunalt som har det yttersta ansvaret. Men de ytterst ansvariga har lyssnat noga på sina sakkunniga.

Det vågar jag skriva redan nu. Kanske skriver jag i framtiden en krönika som hyllar den svenska modellen. Och som slutar med ett förnumstigt vad-var-det-jag-sa.