Lars Stjernkvist: S-krisen är långt ifrån över
Äntligen uppskattas ansvarstagande och äntligen belönas förmågan att hålla i pengarna och stå emot när oppositionen kräver mer pengar till nästan allt och alla.
I kristider gäller det att agera både eftertänksamt och skyndsamt. Is i magen är viktigare än retorisk slagfärdighet. Därför är det fullt förståeligt att förtroendet för statsminister Stefan Löfven också skjuter i höjden.
Lars Stjernkvist
är kommunstyrelsens ordförande i Norrköping och tidigare partisekreterare för Socialdemokraterna.
Det blir av förklarliga skäl ett väldigt speciellt 1 maj-firande i år. Inga demonstrationståg, inga tal inför jublande åhörare. Det kommer att kännas lite konstigt att sitta ensam framför datorn och höra partiledarens tal. Men mitt och andra socialdemokraters självförtroende kommer att vara bättre än på väldigt länge.
Det betyder emellertid inte att Socialdemokraternas problem är borta. Viruset har inte tagit död på orsakerna till partiets kris.
Efter den akuta viruskrisen följer en utdragen ekonomisk kris. Häromdagen meddelade finansminister Magdalena Andersson att BNP-fallet i år kan bli sju procent, och med tanke på att varje procent motsvarar drygt 50 miljarder kronor kan vi alla ana problemens magnitud. Återhämtningen kommer att ta tid och kräva svåra beslut. Det innebär visserligen att Socialdemokraternas paradgrenar ekonomi och jobb kommer att dominera den politiska debatten, men det lär inte bli helt enkelt få stöd för en kraftfull politik.
Jag förstår att en del av mina partivänner hoppas och tror att migrationsfrågan kommer att förbli perifer inom en överskådlig framtid. Det har jag svårt att tro. Först därför att när gränserna öppnas kommer människor åter att försöka söka sig en bättre framtid. Men framför allt därför att det finns problem idag som måste lösas.
”Jag är skeptisk till kollektiva beslut, men i det här fallet är kanske någon form av amnesti den mest humana och för samhället mest rationella lösningen.”Lars Stjernkvist
Gymnasielagen var ett hafsverk, och situationen för många ensamkommande är fortfarande ohållbar. Många har inte lyckats etablera sig som det var tänkt, men det är inte heller möjligt för dem att återvända. Jag är skeptisk till kollektiva beslut, men i det här fallet är kanske någon form av amnesti den mest humana och för samhället mest rationella lösningen. Ett sådant beslut måste emellertid ingå i en större och bredare uppgörelse om framtidens migrationspolitik.
Jag vill inte vara en dysterkvist, men dagens opinionsuppgång kan vara tillfällig. Samtidigt är det inte säkert att den bara beror på en skicklig krishantering. Förklaringen kan vara att väljare i allmänhet gillar politiker som tar ansvar, försöker hitta lösningar och avstår från att angripa andra.
Om så är fallet, ja, då kanske jag kan ta fram finkostymen på 1 maj, knyta slipsen och sätta mig till rätta framför datorn och känna en försiktig framtidstro. Trots Coronakris och BNP-fall och ökad arbetslöshet.
