Lars Stjernkvist: Dags att alla talar med alla

Under de senaste fem åren har riksdagen röstat sex gånger om ett eller flera statsråds fortsatta förtroende. Lägg därtill ett oräkneligt antal antydningar och hot om misstroendeomröstning. Dragkampen om makten pågår hela tiden. Det är som om valrörelsen inte riktigt vill ta slut.

Det är naturligtvis ingen överraskning att Ulf Kristersson vill ersätta Stefan Löfven. Med SD-s framgångar och blockpolitikens upplösning har vi fått ett nytt politiskt landskap. Ett landskap som ger oppositionen oanade möjligheter att sätta press på och utmana regeringspartierna. Det är inget konstigt med det.

Däremot är det konstigt och farligt om politikens vardagsarbete överskuggas av en ständig maktkamp, av en evig valrörelse. För politik måste vara både och, både en kamp mellan idéer och om väljare, och ett vardagsgnet för att lösa små och stora samhällsproblem.

Självfallet har en regering ett särskilt stort ansvar. Vi förväntar oss att regeringen ska lägga fram förslag för att klara klimatet, pressa tillbaka gängkriminaliteten, hålla ordning på ekonomin och ta alla andra initiativ som verkligheten kräver. Det betyder emellertid inte att oppositionen bara har till uppgift att opponera och vänta på sin chans. Efter ett val har alla partier och alla politiker ett ansvar för att efter förmåga och väljarstöd göra vad de kan för att utveckla landet eller kommunen.

Politiskt arbete måste innehålla både en strid om makten och ett politiskt vardagsarbete. Om sakfrågorna och problemlösandet hela tiden överskuggas av striden om makten, då är jag rädd att i stort sett alla blir förlorare.

Åter igen, jag förväntar mig inte att oppositionen ska vika ner sig. Jag moraliserar inte heller över att det bildas oheliga allianser för att oppositionspartier ska få igenom sina förslag och sätta krokben för regeringen. Men jag tror ett land eller en kommun mår bra av att regeringen och oppositionen kan umgås med varandra, och lösa praktiska politiska problem tillsammans.

Jag hävdar inte att det är Moderaternas fel att valrörelsen aldrig tar slut. Mitt eget parti och regeringen kan göra mer för att förhindra att maktstriden överskuggar sakfrågorna. Debatter om vem som ska prata med vem och bjudas in till vilka samtal bidrar knappast till ett mer konstruktivt klimat. Jag förstår rädslan för polariseringen, men den lär snarare gödas av den typen av debatter.

Oavsett om vi gillar det eller inte, vi har ett förändrat politiskt landskap. Det är dags att partierna och politikerna förmår anpassa sig efter det.