Stefan Eklund: Poesins sanna röst om Korea
Att Syd- och Nordkorea möts i samtal är intressant ur ett storpolitiskt perspektiv. Vad betyder det för Nordkoreas relation till USA? Det är en av de intressanta frågorna som väcks. Donald Trump tar på sedvanligt omnipotent vis åt sig äran för utvecklingen – men är det en riktigt tolkning? Jag tror knappast det. Snarare är samtalen och deltagandet i kommande vinter-OS i Sydkorea ett slugt sätt för Nordkorea att ladda ur den amerikanska aggressionen.
Att diktaturen Nordkorea plötsligt skulle ha blivit en fredsälskande nation är inte troligt.
Men bortom denna storpolitik – vadå? Ett lidande koreanskt folk, fortfarande präglat av det skoningslösa inbördeskriget i början på 50-talet, med Kina, USA och i kulisserna, bara nödtorftigt dolt, Sovjetunionen, inblandade.
Under kriget dog två miljoner koreaner. När gränsen mellan Nord och Syd till slut drogs splittrades familjer och släkter.
Nordkorea blev en kommunistisk diktatur och är det fortfarande, Sydkorea en militärdiktatur, långt in på 80-talet.
Den koreanska historien är ett öppet sår.
Poeten Ko Un, ständigt nobelpristippad, personifierar den koreanska tragedin. Han växte upp under den brutala japanska ockupationen som föregick andra världskriget. När inbördeskriget inleddes var han tonåring, tvingades att arbeta med att gräva gravar, bröt ihop under den psykiska påfrestningen och hällde syra i sina öron för att stänga ute ljudet av krig, vilket gjorde honom döv på det ena örat. 1952 bestämde han sig för att bli buddistmunk. Efter tio år lämnade han munklivet, blev svårt alkoholiserad och försökte vid ett tillfälle begå självmord.
Ko Un tog sig ur den krisen och engagerade sig politiskt mot den dåvarande diktatoriska regimen i Sydkorea. Han fängslades flera gånger, misshandlades och torterades.
I takt med att Sydkorea demokratiserats har Ko Un arbetat för ett närmande mellan Nord- och Sydkorea. Han har besökt Nordkorea flera gånger. I en intervju som DN:s Leonidas Aretakis gjorde med Ko Un i somras sade han att ett delat Korea inte är ”två levande organismer utan en död. Det handlar inte om att återförena, utan om att återuppväcka”.
Med tanke på hans livshistoria skulle man kunna tro att Ko Uns poesi är tung och ödesmättad. Det är den inte. Tvärtom. Visst, de existentiella frågorna finns där, men dikterna är oftast lätta och vardagliga, ibland humoristiska. Som ”en sång på fyra rader” från 2011:
när jag öppnar ögonen slår blommorna ut
när jag sluter ögonen faller regnet
när jag lever sjunger fåglarna
när jag dör faller snön
hej då
Men Ko Un har också skrivit om den koreanska konflikten. Då är tonen mer smärtsam, sorgen starkt närvarande. I dikten ”vapenstilleståndslinjen” från 2002 samlar Ko Un ihop hela det koreanska traumat. Den handlar om alla de år som vapenstilleståndslinjen har varit ”vårt lands blockerade midja”, om ”dagar av hat”, om ”femtio år av splittring”, om att solen går ner varje dag ”över 25 mil taggtråd”.
En strof slår hårt mot det propagandistiska politiska språkbruket som präglar konflikten:
alla dessa år då varje ord var en lögn
alla dessa år då bara de stupades kringflackande själar
stod för sanningen
Det är i detta ljus fredstrevarna mellan Nord- och Sydkorea ska ses. Bortom retoriken, bortom lögnerna och taktiken, finns människor på båda sidor om vapenstilleståndslinjen som har lidit. Ko Uns poesi ger dem en röst. En politisk handling lika viktig som vilket förhandlingsprotokoll som helst.
Fotnot: Diktcitaten är hämtade från ”vit fjäril”, utgiven av Atlantis ifjol. Översättning: Sun-Kyoung Choi.
