1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Anela Murguz: Nyansera bilden av svensk polis

I debatten härjar ofta påståendet att svensk polis genomsyras av rasister som rasprofilerar och stigmatiserar utsatta grupper i samhället. Frågan är vilka som egentligen vinner på att medvetet sticka hål på ett förtroende som redan är naggat?
Poliser. Värda mer än bara enkla generaliseringar.
Foto: Jeppe Gustafsson/TT

Man ska inte sticka under stol med att det finns en och annan person med utländsk bakgrund som blivit illa behandlad av polis, eller en annan myndighet för den delen, på grund av sin härkomst. Men i den allmänna debatten tillåts inte de enstaka exemplen utgöra just enstaka exempel. Tvärtom handlar det inte sällan om att påskina en generaliserande och svepande bild av svensk polis som påminner om den som är verklighet i exempelvis stora delar av USA.

Men Sverige är inte USA, och svensk polis är inte amerikansk polis. Det är destruktivt att importera konfliktlinjer som inte är lika bärande i Sverige och fyller inte någon vettigare funktion än att bekräfta den negativa bild av polisen som redan har bäring bland ungdomar i utanförskapsområden i allmänhet och yngre män i i synnerhet. Och om man på allvar menar att förebyggande insatser är mest effektivt mot grov brottslighet borde ambitionen vara att främja goda relationer mellan polis och andra myndigheter i dessa områden – inte att medvetet spä på rykten och fördomar.

Under SVT:s nya debattprogram Sverige möts i förra veckan berättade en advokat, som företräder ett antal ungdomar i det omdiskuterade området Kronogården i Trollhättan, att poliser skapar frustration hos många ungdomar i områden som Kronogården genom att beslagta deras ägodelar och kroppsvisitera dem för att de har invandrarbakgrund. Det barocka påståendet bemöttes snabbt av Boråspolisen Nadim Ghazale som menade att polisen i regel ingriper utifrån andra faktorer. En sådan, rätt självklar, sak är att polisen finns och ingriper på de platser där otryggheten och kriminaliteten är störst.

Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på bt.se och appen MinBT. 3 månader för endast 59 kr! (ord pris 119 kr)

Ett annat exempel återfinns i själva riksdagshuset. Vänsterpartiets riksdagsledamot Daniel Riazat påstod i en tweet (19/2) indirekt att det finns en ”grov rasism” inom polismyndigheten och att det är inte är unikt för svensk polis att använda sig av ”fake news om asylinvandringens betydelse för grov brottslighet”. Detta i kölvattnet av att en tidigare polis, som alltså lämnat yrket för att verka som debattör, påpekat att etnicitet är en faktor i förnedringsrånen, och en annan yrkesverksam polis i Göteborg som i en debattartikel kopplat samman rånen med misslyckad integration (GP 18/2). Om man som riksdagsledamot vill påskina att det råder ”grov rasism” på en myndighet borde man ha lite mer att komma med som bevisar den tesen.

Av någon anledning verkar utgångspunkten vara att denna bild av polisen är den som dominerar bland de boende runt om i landets utanförskapsområden. Men i själva verket är många boende av uppfattningen att polisen inte är tillräckligt närvarande och inte tydligt nog markerar mot gäng som satt reglerna ur spel, vilket till exempel Peter Esaisasson slår fast i sitt samhällsvetenskapliga reportage i Hjällbo och Bergsjön i boken Förorten (Timbro förlag, 2019). Ändå är det bilden av polisen som rasprofilerare som framställs som representativ.

Det innebär inte att poliser inte kan begå fel eller att myndigheten ska undgå kritik. Det är tvärtom nödvändigt när brister sker. Men att misstag sker rättfärdigar inte heller överdrifter som skadar tilliten. För de som förlorar allra mest på att en onyanserad bild av polisen plockas upp av en och annan megafon är de som redan har svårt att lita på polisen.