LEDARE: ”Makten har sitt pris, Löfven”

Centerpartiet, Liberalerna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna är överens om något som i ordets rätta innebörd verkligen är en mittenuppgörelse, som väger samman vettiga förslag från både höger och vänster och ger helt enkelt en bredare förankring av den förda politiken.

Kanske innebär den dock slutet för Alliansen, vilket Moderaterna ekonomisk-politiska talesperson Elisabeth Svantesson hävdade under fredagseftermiddagen. Kanske medverkar överenskommelsen även till att det uppstår ett konservativt block där Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna närmar sig varandra. Men som Annie Lööf (C) beskrev det under sin presskonferens på fredagseftermiddagen innebär överenskommelsen snarare en ”kursändring bort från den vänstersväng som den rödgröna regeringen och Vänsterpartiet genomförde efter förra valet”. Och detta utan att SD ges något som helst inflytande över politiken.

Och det stämmer, vilket några av de mer ögonbrynshöjande inslagen visar: Överenskommelsen innehåller delar som verkligen innebär en mer öppen och flexibel arbetsmarknad. Arbetsförmedlingen ska förändras i grunden. Arbetslöshetsförsäkringen och arbetsrätten ska moderniseras, med tydliga undantag från turordningsreglerna men med balans mot omställning och kompetensutveckling; etableringsjobb för nyanlända med lägre lön som också ska gälla i företag som inte har tecknat kollektivavtal; skattereform, grön skatteväxling och – inte minst glädjande – värnskatten, som i själva verket är en skatt på utbildning och ambitioner tas bort.

Med på listan finns också samhällsintroduktion och svenska obligatoriskt från dag 1 i Sverige, med krav på deltagande och resultat som kopplas till ersättning, är inslag som leder i samma riktning. . Språktest ska införas för medborgarskap. Hedersrelaterat våld ska mötas med skärpta straff, men inte bara: ”Reglerna för utvisning av icke-svenska medborgare som dömts för hedersrelaterade brott och hatbrott ska skärpas och frågan om utvisning ska alltid prövas vid sådana brott”, framgår av överenskommelsen.

Särskilt glädjande är den lilla notering i slutet av dokumentet där partierna under rubriken migration konstaterar att ”Den tillfälliga lagen förlängs i två år. Alternativt skyddsbehövande ges samtidigt samma rätt till familjeåterförening som flyktingar.” Lagen permanentas således inte redan i sommar, vilket är välkommet. Att fler barn ges möjlighet att återförenas med nära och kära är på samma gång anständigt som nödvändigt.

”Detta är ingen fribiljett till Stefan Löfven, utan förutsätter att han håller sig till avtalet och att han inte återfaller i vänsterpolitik”, sa Lööf och såg nöjd ut. Alldeles oavsett vilket öde som väntar Stefan Löfven i statsministeromröstningen i riksdagen i mitten av nästa vecka är det av intresse att notera att alla partier som ingår i överenskommelsen har varit beredda att kompromissa. Varför tar då inte Lööf steget fullt ut och bildar regering med Löfven? Svaret som centerledaren gav var det minst övertygande, att det trots allt fanns en gräns för hur långt hon var beredd att kompromissa med sina löften.

I slutändan måste det vara innehållet i överenskommelsen och hur detta tas tillvara i det fortlöpande riksdags- och regeringsarbetet som avgör det slutliga omdömet. Det kan ta en månad, ett år eller dröja de 3,5 år som återstår av mandatperioden innan det läget infinner sig. Men det finns ingen anledning att på förhand säga nej till vad som mycket väl kan vara det bästa alternativ av de som i praktiken står till buds.

Det är i sammanhanget naturligtvis inte fel att en rödgrön regering med Stefan Löfven som statsminister, förutom en överenskommelse med C och L, får ytterligare en grimma på sig i form av en budget som i allt väsentligt bygger på Alliansens valmanifest.

Hade en ren M-regering eller en M+KD-regering inte varit ett bättre alternativ, med tanke på Alliansen och de fyra borgerliga partiernas framtida samarbete?

Den frågan är i allt väsentligt hypotetisk och kan därför inte bevaras, och detta av två anledningar: För det första finns det inga förutsättningar för en ren Alliansregering eftersom väljarna valde att fördela sina röster på ett annat sätt. För det andra var det inte möjligt eftersom en sådan regering hade förutsatt någon form av samarbete, överenskommelse eller aktivt medgivande från Sverigedemokraternas sida.

Att ta det steget vore att ta flera steg för långt.

I dag finns det tre block i svensk politik varav ett som inte under några omständigheter ska räknas in i de statsbärande och ansvarskännande partiernas skara. Sverigedemokraterna är ett annorlunda, populistiskt och nationalistiskt parti vars ideologiska hemvist och ursprung i rasradikala och främlingsfientliga miljöer gör att det inte ska komma ifråga för samarbete eller inflytande. Att SD under vissa omständigheter ändå spelar en roll i riksdagen är allt annat än förvånande; det är en konsekvens av valresultatet och den därpå följande mandatfördelningen. Såväl de rödgröna som Alliansen har vid olika tillfällen dragit nytta av hur SD har positionerat sig i olika frågor. Det är dock inte samma sak som att samarbeta, eller för den delen att göra sig passivt eller aktivt beroende av SD:s stöd.

Sedan valet i september förra året råder de nya omständigheter i svensk politik. Om en överenskommelse i det läget kan både ge en bättre politiskt riktning för Sverige än under den förra mandatperioden, och dessutom hålla rågången klar mot ett parti som starkt avviker från övriga i riksdagen, är det med rådande parlamentariska läge rätt och rimligt att ge en s-ledd regering möjligheten att leda landet.

Inte minst med tanke på att den mittenpolitik som den måste föra innehåller så mycket av viktiga politiska reformer som tidigare borgerliga regeringar inte har förmått att genomföra.