Liberalernas landsmöte: Man saknar inte kon förrän båset är tomt
Det kommer att resoneras om att helgens landsmötesbeslut i Västerås i frågor om förbud mot (nyetablering av) religiösa friskolor, om utskottsförslaget om att slöjor inte ska tillåtas i förskola och skola upp till tio års ålder, liksom att ansiktstäckande plagg som burka och niqab inte ska få bäras under offentlig yrkesutövning (beslut fattas under söndagen), mer bottnar i ett försök att kopiera Lars Leijonborgs valsuccé 2006 med ”språktestet” än att dessa iögonfallande åtgärder skulle stå i proportion till problembilden.
Det kan sägas ligga något i ett sådant avfärdande; andelen barn som går i konfessionella friskolor är fortfarande mycket få. Antalet flickor som bär slöja på förskolorna i Borås är inte många. Det är också en relevant invändning att särskilt ett parti som Liberalerna bör värna den enskilda människans egna livsval så länge de inte går ut över någon annan.
Men det är ju just där frågorna nu hamnat: När bör samhället agera för att värna det enskilda barnets fri- och rättigheter och förmåga att bedöma vilken typ av religiös indoktrinering från föräldrar och omgivning denna bör utsättas för? Under presskonferensen efter sitt tal på lördagen uttryckte Jan Björklund sig så här: ”Exakt var gränsen går är inte lätt att säga, men vi ser en utveckling mot att vi mer måste väga in barnens rättigheter.”
L-ledaren återkom i talet till sitt kända Borås-exempel om den rättstvist som ännu pågår om muslimska Römosseskolans etablering här i stan. Han påminde om den ökände rektorns tidigare helt horribla uttalanden om kvinnans plats i samhället. Skulle den skolan etableras enligt plan handlar det om uppemot 500 barn i Borås som får sin skolgång där religionen, trots statens uttalade krav på att undervisningen ska vara icke religiös och jämställd, alldeles uppenbart arbetar efter en annan linje.
Römosseskolans egen sajt upplyser om att ”innan och efter maten tar vi alltid tillfälle att läsa bordsbönen” och att ”barnen lär sig recitera böner i samband med olika aktivitet som måltider och när man går ut. Under sovstunden få de lyssna på koranläsning och höra om olika profeters berättelser på svenska.” Om Lilla Römosseskolan gör man reklam för ”korantävlingarna som hålls varje termin. Barnen är alltid engagerade och tränar flitigt innan tävlingsdagen.”
Det säger sig självt att om flera hundra barn i till exempel Borås växer upp i den miljön underlättar det knappast vägen mot integration, för jämställdhet och barnens rätt att välja världsåskådning.
Jan Björklunds och partiledningens strategi för att vända ett synnerligen utsatt opinionsläge formulerades under landsmötestalet som att Liberalerna ska vara det parti som tydligast tar avstånd från Sverigedemokraterna men som samtidigt törs tala klartext om integrationsproblemen. ”Medborgarnas stöd för en human flyktingpolitik kommer i längden att svikta om integrationen inte fungerar”, sa Björklund och i det ligger mycket.
Överhuvudtaget är det svårt att inte hålla med om det allra mesta som Jan Björklund sa om nödvändigheten av liberalismen i ett allt mer polariserat Sverige 2017. Han kostar sig också fortsatt på att, i stort sett ensam, engagerat försvara ett öppet Europa och ett EU som samverkar mer, inte mindre.
Liberalerna lever fortsatt med lotten att för många vara ”näst bästa partiet”. Björklund själv upplevs för sällan spännande i sig, synnerligen välbekant efter alla dessa år, hur vettiga budskap han är levererar, hur ärlig han än upplevs.
Man saknar som bekant inte kon förrän båset är tomt.
