Lek inte med ”supertåget”
I den så kallade Januariöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna ingår en punkt om finansieringen av den nya, snabba järnväg som till dels redan är beslutad. Själva formuleringen går säkert att töja och dra i, men andemeningen går inte att komma undan: Det fortsatta arbetet med den snabba järnvägen är avhängigt av att de sju riksdagspartier, som redan börjat samtala om hur detta bygge ska finansieras, återupptar dessa samtal.
Men så ser inte ut att bli fallet.
Kristdemokraterna vill inte, Liberalerna har villkorat sin medverkan. Moderaterna säger blankt nej - trots att partiet faktiskt har ett kongressbeslut på att den nya järnvägen ska byggas.
Det goda förslag som Allianspartierna avgav som löfte i valrörelsen 2014, att i en ”bytesaffär” med kommunerna om att bygga bostäder längs den nya höghastighetsjärnvägen se till att Sverige fick en ny stambana, Då skulle tågkalaset kosta dryga 140 miljoner. När Sverigeförhandlingen var klar hade kostnaden stigit med cirka 100 miljarder. Snabba tåg är inte gratis och det finns inga garantier att kostnaderna inte ska sticka i väg lika mycket en gång till.
”Den växande osämjan mellan de fyra borgerliga partierna känner inte längre några gränser.”
Men nu har tre av fyra av de forna Allianspartierna bestämt sig för att göra allt detta om intet. Den växande osämjan mellan de fyra borgerliga partierna känner inte längre några gränser. Finansieringsfrågan har därför blivit föremål för partitaktiska och opinionsdrivande överväganden.
Detta förvånar inte, men det kan knappast sägas vara ett ansvarsfullt sätt att hantera en fråga som i över 30 år har fått hänga i luften.
I Dagens Nyheter i veckan intervjuades Västsvenska Handelskammarens vd Johan Trouvé. Föga förvånad var han upprörd över M:s och KD:s agerande att rälspikarna flög: Nej-partierna är ”okunniga” om läget och ”de har inte fattat vad förhandlingen gäller”:
”Nästan hälften av investeringen är redan beslutad, upp till 110 miljarder ligger i de tre delsträckor som fattats beslut om. Det verkar KD, L och M vara fullständigt ovetande om. Ska vi bygga tre återvändsgränder, där man inte bygger ihop det i hjärtat?”.
”Det finns argument som talar starkare för att det är vettigare att binda samman landets tre största regioner.”
De mixade metaforerna till trots, är Trouvés utbrott begripligt. Och oavsett vad var och en anser i sakfrågan går det inte att blunda för att dessa partier har agerat svekfullt i förhållande till tidigare löften och vad som de redan varit med om att besluta.
Låt vara att det allra viktigaste ur Borås synvinkel är att få bättre och snabbare spårburen trafik till Göteborg. Och nog för att det faktiskt finns många relevanta synpunkter som ifrågasätter nyttan av att tåget måste gå i mer än 320 kilometer i timman. Men det finns argument som talar starkare för att det är vettigare att binda samman landets tre största regioner än att hävda att den lokala och regionala nyttan ska ha förkörsrätt.
Att infrastrukturminister Tomas Eneroth säger att han är förvånad, men ändå tänker bjuda in till samtal, ska tas för vad det är. Om det i slutändan verkligen blir några samtal eller för den delen nya överenskommelser, återstår att se.
Just nu verkar det dock som att ”supertåget” har spårat ur.
