1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Andreas Johansson Heinö: Långt mer än flaggviftande

Nationalismen är tillbaka. Igen. Det börjar bli en vana.

Kalla krigets slut, 11 september. Eurokrisen, flyktingkrisen och nu Corona: i trettio år har varje större händelse eller kris följts av analysen att nationalismen är tillbaka. Faktum är att nationalismen har återkommit så många gånger att det är högst tveksamt om den någonsin varit försvunnen.

Dagens krönikör:

Andreas Johansson Heinö

är statsvetare och förlagschef på Timbro.
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på bt.se och appen MinBT. 3 månader för endast 59 kr! (ord pris 119 kr)

Det finns förstås en del som talar för att vi upplever någon slags comeback. Nationalistiska partier var till exempel en kuriositet för trettio år sedan, men hör idag till de dominerande aktörerna i de flesta demokratiska partisystem. I många länder, inte minst Sverige, tycks en nationalistiskt präglad retorik blivit vanligare bland politiska ledare de senaste åren. Och att intresset för nationalism och nationell identitet har ökat är uppenbart, vilket bevisas av ständigt växande hyllmeter av såväl akademisk som populär litteratur i ämnet.

Laddad med ideologi.
Foto: Fredrik Sandberg/TT

Mot detta bör man framförallt påminna om att de nationalistiska idéerna tidigare fann ett hem hos många etablerade partier. Det ökade intresset för svensk eller schweizisk eller senegalesisk identitet betyder heller inte nödvändigtvis att dessa blivit starkare eller mer betydelsefulla. Det är snarare när något börjar falla samman som det blir angeläget att fundera över hur bitarna ska passa ihop.

Men framförallt: nationalismens idéer går mycket djupare än flaggviftande eller hårt regisserad politisk retorik. Symboler är inte ointressanta men vill man fånga grundläggande värderingsförändringar krävs djupare spadtag.

quote
… nationalistiska idéer har utövat ett konstant och mycket stort inflytande över alla samhällen de senaste två hundra åren.

Och, minst lika viktigt, en viss precision i grävningen. Nationalism är en starkt negativt laddad term varför den är lätt att identifiera hos de andra - vi ser nationalismen bakom etniska konflikter i andra länder i främlingsfientligheten retorik hos inhemska extremister, men inte i de strukturer, rutiner och värdehierarkier vi gillar och tar för givna: i välfärden, på arbetsmarknaden, i kulturen, i köttdisken.

Två faktum tenderar att glömmas bort i en historieskrivning som följer nationalismen linjärt enligt någon slags popularitetskurva. Det första: nationalistiska idéer har utövat ett konstant och mycket stort inflytande över alla samhällen de senaste två hundra åren. Det är mycket svårt att föreställa sig ett utbildningssystem, en demokrati eller ett järnvägsnät som inte är präglat av nationalismens tankevärld. Nationalstaten är, hur vi än värderar den, en frukt av nationalismen.

Det andra: nationalismen har alltid varit en omstridd politisk idé - där det funnits nationalism har det också alltid funnits anti-nationalism.

Så är det förstås fortfarande. Det är därför synd att nationalismen - alla påstådda återkomster till trots - tilldelas en så liten roll i idédebatten. Det gäller inte minst den ständigt förvirrade debatten om populism och det gäller den pågående debatten om konservatism. Nationalismen är en omistlig beståndsdel av båda. diskussionerna skulle få mer stadga om fler förmådde artikulera de nationalistiska principerna.

För sådana finns. Nationalismen må vara magkänslans och sentimentalitetens ideologi.

Men här finns också en doktrin som varit beständig när allt annat förändrats. Åt varje nation en stat. I varje stat en nation.

Det är idéer som gjort stor och beständig skada i två hundra år. Det är lika viktigt nu som någonsin att de synliggörs och kritiseras.