Jytte Guteland: En varm Europavän har lämnat oss

Vi fick beskedet i tisdags när hela parlamentet var samlat för att rösta. Talmannen inledde sessionen med att hedra Jens med ett fint tal och en tyst minut. Många kollegor från hela EU beskrev sedan vilken genuin och varm person Jens var. Det var överväldigande att höra alla berättelser om Jens patos för den sociala ekonomin, hans resor till flyktingläger, hans jämställda ledarskap och kärleken till hemstaden och familjen.

Själv lärde jag känna Jens när jag som ny ledamot påbörjade arbetet här i Europaparlamentet år 2014. Jens var en man som hade nära till skratt, men som inte vek undan för att säga sin mening också när läget var svårt. Han förstod hur det kändes att komma ensam ny till en delegation och arbetsplats där de andra svetsats samman sedan flera års arbete. Han var noga med att framhålla min rätt att få ändra på strukturer och vara en del av det nya lagbygget.

I veckan har jag hört fler säga samma sak, att han var mån om att använda sitt eget inflytande för att lyfta fram andra. En kvinna berättade att Jens, i ett rum där majoriteten bestod av män som ville övertyga honom om något, valde att säga att han ville att den sakkunniga kvinnan skulle lyssnas extra noga på, eftersom hon hade hans öra och fulla förtroende.

Jens tillhörde också de, tyvärr alltför få, män som engagerade sig i arbetet för jämställdhet. Han var huvudansvarig i sitt utskott för så kallad gender mainstreaming och ville att lagstiftningen skulle analyseras utifrån perspektivet hur den skulle påverka kvinnor och män, samt olika inkomstgrupper. Han drev på för jämställdhetsutbildningar för personal och ledamöter, han la fram en strategi i sitt utskott med en rad frågor som skulle genomföras för att arbetet skulle bli jämställt.

Jens var en varm Europavän, han trodde på samarbetet. Han ville ena människor över gränserna och stå upp för människovärdet. Det smärtade honom att flyktingar behandlades illa vid EU:s gränser. Han tillhörde de ledamöter som själva besökte flyktingläger för att kunna förstå vad som händer och vad som krävs för att EU ska hantera den humanitära katastrof som pågår vid våra gränser.

En Österrikisk ledamot, Josef Weidenholzer, berättade att han och Jens vid ett tillfälle möttes på varsin sida om ett galler vid den grekisk-makedonska gränsen, där då 5 000 människor befann sig. Jens och Josef fattade varandras händer genom gallret. Det var en extremt stark upplevelse. Jag kan föreställa mig den känslan av gemensam frustration men också samhörighet de kände i det ögonblicket.

Jens var rotad i sin hemstad Östersund. Han glömde aldrig var han kom ifrån och vilket uppdraget var: att stå upp för jämlika villkor. Hela Sverige, inte bara för oss Stockholmare (en annan fick höra det ibland...).

Jens ville inte ha flärd, han var sig själv, det syntes på klädstilen med de röda hängslena som också var en symbol för kärleken. Han älskade sitt fotbollslag. Det lysta av glädje när han beskrev Östersunds FK:s framgångar och hur deras framgång också till en del bottnade i deras goda jämlika ledarskap.

Det kommer att bli tomt i Bryssel. Jag kommer att sakna det varma skrattet, dunket på axeln, de peppande orden. En sak tröstar, Jens politiska arv kommer leva vidare. Hans tankar om folkbildning, regional utveckling och arbetet mot social dumpning kommer bäras vidare av vår grupp och vi lovar att kämpa hårt för att föra dem vidare långt in i framtiden.