Jytte Guteland: Gästkrönika: I min skola fanns en ”bröstlista” - nu förändras äntligen Sverige
Efteråt var jag helt skakad. Trodde inte att jag skulle känna det så starkt, jag vet ju att vi kvinnor är utsatta för trakasserier och övergrepp. Ändå blev det överväldigande med så många berättelser samlat.
Att se förövarnas handlingar så uppfläkta och blottade var groteskt, men också skönt att - som andra har skrivit före mig - skammen äntligen riktas åt rätt håll. Mot förövarna. Så ofta genom historien har det varit tvärtom, kvinnan skulle bära skammen, offret skulle vara ansvarigt.
I veckan samtalade ett gäng journalister med oss Europaparlamentariker om #metoo. Många lyfte vikten av att starta förändringen tidigt, redan i skolan. Vi var alla väldigt berörda av berättelserna från skolans värld. Det gör extra ont när barn blivit kränkta.
Själv är jag chockad och förvånad över att det inte har blivit bättre. Nu samlar #räckupphanden tusentals ungdomar i en protest över hur det ser ut. Sorgligt att det är så illa, men modigt och bra av dem att berätta. Kalla det naivt men jag trodde faktiskt att arbetet mot könsnormer och för att bekämpa sexismen, som pågått under hela 2000-talet, hade förändrat detta?
Själv trivdes jag i skolan på 80- och 90-talen och hade många bra lärare, men jag minns ändå att tiden i mellanstadiet inte var problemfri. I synnerhet fick vi tjejer fick lära oss, i det sociala samspelet med pojkarna, att vi skulle bedömas.
I skolan fanns exempelvis en "bröstlista" där tjejerna graderades. Jag vet inte om lärarna visste, och min poäng är inte den, däremot var det ett starkt minne som etsade sig fast. Det var en sorglig känsla att vi inte fick duga som vi var utan skulle tävla, graderas och finnas till för pojkarnas skull.
Jag upplevde att friheten från barndomen begränsades då jag och de andra tjejerna skulle bedömas utseendemässigt. Den sorgen och ilskan bidrog säkert till varför jag som tonåring blev så inspirerad och stärkt av SSU:s feministkampanj.
Jag är övertygad om att #metoo har lyckats skrämma många som trodde de skulle komma undan med brott och vidrigheter, att nu sluta upp och/eller sluta skydda andra. Min egen arbetsplats är inget undantag. Tvärtom vittnar många om trakasserier också i parlamentet.
Häromveckan hade vi därför en debatt om vilka värderingar som ska råda och vad som måste förändras för att det ska bli en schysst arbetsplats för alla. Bland annat beslutade vi att stärka anställdas möjligheter att larma om oegentligheter och få stöd.
Det finns flera anställningsvillkor i Europaparlamentet som försvagar de anställdas ställning i dessa sammanhang. Många är direkt knutna till endast en ledamot. Det gör det svårt att vissla om oegentligheter, eftersom det kan handla om handen som föder en.
Heja alla modiga som nu träder fram och vittnar. Det är imponerande att så många från skolan, kultursektorn, kyrkan, idrotten, näringslivet, fackföreningsrörelsen och politiken nu är ute och vägrar acceptera kränkningarna. Ni är hjältar.
Nu förändras äntligen Sverige. Jag har ingen dotter, men jag är lika glad för mina söners skull över förändringen som nu sker. Jag vill aldrig att de ska bli en del i de unkna samhällsideal som tidigare har varit rådande.
