1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Stefan Eklund: En helig vrede för vår tid

Kan kristenheten stå för en helig vrede som väcker världen? Det borde man kunna. Sara Parkmans musik visar det.
”Det är inte bara hoppet vi ska finna i kyrkan. Vi ska finna vreden också.” Det skriver BT:s chefredaktör Stefan Eklund.
Foto: Heiko Junge

Med en klimatkris och en politisk utveckling som hotar demokratin, i en värld lamslagen av pandemi, borde påskens budskap om uppståndelse från de döda vara ett hopp.

Men i denna tid är det svårare än någonsin att finna en sådan tröst i det religiösa. Kanske borde det istället vara vreden vår tro ska hjälpa oss att hitta?

Jag har funderat mycket på det den senaste tiden. Funderingarna har väckts av den kristna folkmusikern Sara Parkman, vars album ”Vesper” har gjort stor succé hos kritiker och publik, även utanför den kristna sfären, vilket är ovanligt. Albumet släpptes före pandemins utbrott och den här texten handlar inte om pandemin utan om den värld som pandemin drabbade. I vissa fall har virusets framfart olyckligtvis förstärkt nämnda politiska utveckling.

Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på bt.se, appen MinBT och e-tidning alla dagar. 3 månader för 99 kr! (ord pris 597 kr)

Vesper är latin för afton och namnet på den bön som hålls vid solnedgången. Jag vet inte om Sara Parkman menar att vi befinner oss i den slutgiltiga solnedgångens tid, men det är en tanke som infinner sig.

Hela albumet är en mässa, ett rop efter en Gud som ska hela världen, men bärs också av en insikt av att det är genom oss människor det måste ske. Men det sker inte. Mänskligheten är vilse nu. Vi förstör vår jord. Vi sluter oss inom gränser, både politiska och geografiska.

Det är här vreden borde väckas. Sara Parkman gör ett försök med sin musik. Tydligast i den fantastiskt mäktiga och kraftfulla sången ”Vreden”. Texten inleds med dessa fyra rader:

Må Gud välsigna dig med vredens skogar

Må Gud välsigna dig med ilskans dalar

Må Gud välsigna dig med sorgens skyar

Må Gud välsigna dig med tålamod

Att göra vreden, ilskan och sorgen till något som vi välsignas med handlar om att öppna upp för livets alla dimensioner, även som troende. Det är inte bara hoppet vi ska finna i kyrkan. Vi ska finna vreden också. Det har, såvitt jag som lekman kan bedöma, även ett stöd i Bibeln. Profeterna vredgades när folket gick fel. Jesus vrede drabbade månglarna i templet. Och det ”tålamod” som texten talar om? Låt mig återkomma till det.

Sara Parkmans text till ”Vreden” fortsätter sedan med fler välsignelser; av ”vemodstankar”, av ”ursinnets händer”, av ”ilskans vrål”.

Sedan sker en beskrivning av den läkande process som följer när vi har funnit vreden, när ilskan har ”hjälpt oss att ändra nånting”.

Sara Parkman har tillsammans med regissörerna Lasse Långström och Kim Ekberg gjort en video till ”Vreden” (finns på Youtube). I den illustreras den politiska tanken bakom sången. Hotet från den gryende fascismen och från klimatförnekarna i Europa skildras i en dystopisk framtidsvision. I sitt brutala ställningstagande för det avvikande i en heteronormativ nationalistisk tid påminner videon också en del om Elisabeth Ohlson Wallins Ecce Homo-utställning som skakade om Svenska kyrkan för drygt 20 år sedan.

Det är inte en video som kommer att applåderas i alla delar av kristenheten, men den är ett försök att med kraft väcka den heliga vrede som vår samtid skulle behöva.

Och tålamodet som Sara Parkman också sjunger om, i de citerade raderna ovan, var kommer det in?

Jag tror att det handlar om att inte ge upp. Det kommer att ta tid att förändra världen. Tålamod behövs. Men startpunkten är vreden. Kristenheten har, det visar Sara Parkman med sitt album, i sin tradition all möjlighet att vara den vreden och därmed ge oss ett hopp som är värt namnet.