Mikael Hermansson: Det mesta är sig likt, faktiskt

”Kampen mot den gemensamma fienden handlar om att återvinna en vardag då vi åter får bråka och bry oss om barnbidragens och skatternas storlek, Norrbys tabellplacering och annat som idag är mindre viktigt. Men som trots allt ger livet mening och förnuft i en vardag då kampen mellan liv och död inte överskuggar allt annat.”

Den gemensamma fienden är vid det här laget väl känd – coronaviruset covid-19. Dess dominerande närvaro har på kort tid fått lära oss att tänka annorlunda om närhet, om kontakt och beröring.

Handsprit bor granne med handtvätt, avstånd är det nya normala. Se men inte röra.

Det är lätt att fasta i en känsla av undantagstillstånd. Av lätt insedda skäl är det knappast hälsosamt att i längden samlas kring besked från landets krisupptagna myndigheter om hur det står till med kurvorna över antal smittade och döda. Eller att ta för vana att lägga antalet upptagna intensivvårdsplatser på minnet, för att sedan övertyga sig själv om att saker och ting rör sig i rätt riktning. Som om vi inte hade nog av alla vittnesmål om vår ”normala” skröplighet och dödlighet som det är, vilket inte minst psalm 619 i Svenska kyrkans psalmbok påminner om med eftertryck:

Jag går mot döden, vart jag går.

Min väg bland dolda skiften

må löpa jämnad eller svår,

så bär den dock till griften.

Jag har ej annat val:

igenom fröjd och kval

min gång närmar sig min bår.

Jag går mot döden, vart den går.

Det är som det är med döden och dess oundviklighet; det är inte vidare muntert. Men det finns en andra vers till psalmen som är hoppfullare, och det som ”trots allt ger livet mening och förnuft” här i världen finns också närvarande, hela tiden, på ett mer vardagligt plan.

Ibland häpnar jag över hur lite som behövs för att åter minnas detta. Det var ju inte direkt till frågan om Norrbys placering eller för den delen till Stockholmsfotbollens kritiserade beslut att dra igång seniorserierna i helgen som tanken gick när jag hörde en boll studsa och barn skratta när jag promenerade förbi Byttorps IP härom kvällen.

Kanske är det naturligt att ögat och medvetandet snarare söker sig till sådant som ger en paus i eländet. Det skulle i så fall förklara varför det som fastnade djupast ur inflödet av nyheter och information i veckan var något minst sagt udda men fullt normalt, nämligen att länsstyrelsen i Västra Götaland gick ut med besked om vad man kallade ”glädjande vårtecken” – pengar till lokala naturvårdsprojekt.

Det är bara att erkänna: Den sortens nyheter har en tendens att lätt hamna i skymundan, vilket är begripligt. Att 27 projekt i 22 kommuner beviljas drygt 5,4 miljoner kronor kan inte under några som helst omständigheter kräva någon större uppmärksamhet när vi matas med besked om statliga insatser för att rädda företag, jobb och välfärd där det bollas med hundratals miljarder åt gången.

Och ja, det är självklart att generösa villkor för korttidspermitteringar och delvis slopad sjukdagskarens ger ökad trygghet i utsatt läge. Den beslutsamhet som inte minst riksdag och regering visar när de tar sig an uppdraget att värna och bevara det goda samhällsbygget, gör det uppenbart att det finns annat än ”käbbel och gnäll” på repertoaren. Det göder tilliten och förtroendet.

Men det väcker också hopp och förtröstan om framtiden när 213 000 kronor går till åtgärder i Mark som gynnar vildbin och fjärilar, och 399 000 kronor till en storsatsning på att bevara gamla, grova träd. Eller 650 000 kronor till reservatsbildning i Gåshult och 250 000 kronor till utvidgning av naturreservatet Rya Åsar. Och minns att bakom varje sådant projekt verkar också samhällsbärare, från den engagerade biologen via skogsägaren som ser att rikedomen består av mer än som kan mätas i bonitet och produktiv areal, till den regelstyrda byråkraten som granskar och avger sitt utlåtande.

Jag tror att Lasse Stjernkvist har alldeles rätt i det han skriver om vikten av att ”återvinna vardagen”. Och första steget är nog följande, att trots alla begripliga begränsningar ändå acceptera att mycket är sig likt även i coronavirusets tid.

Det mesta, faktiskt.

Det gäller bara att åter få syn på det.