Marie Demker: Därför är kläder politik
Att kläder signalerar ideologiska utgångspunkter är inget nytt – och heller inte att det oftast är kvinnor som får (och kan) använda traditionellt manliga klädkoder. Den traditionellt kvinnliga klädedräkten är helt enkelt inte lika allmänt åtråvärd som maktspråk.
I sin avhandling i konst- och bildvetenskap ”Birgittaskolorna. Modeateljéer och sömnadsskolor mellan tradition och förnyelse” (2016) lyfter Maria Carlgren fram att en önskan om könsblindhet avseende klädedräkten i praktiken innebar att den manliga normen fortsatte att härska. När kvinnor skulle göra sig gällande i den manliga offentligheten, skriver hon, klädde man sig i kläder inspirerade av den manliga kostymen i en ambition att hävda sin rättmätighet på den i grunden manliga arenan (s 209). Så min rekommendation för många år sedan låg helt i linje med en politisk feministisk linje med rötter i kampen för kvinnlig rösträtt.
Numera försöka jag variera mitt klädval, men som dekan och professor har jag också privilegiet att kunna klä mig lite friare. Numera föredrar jag dock snygga långbyxor, korta kavajer/jackor o välskurna ytterplagg. Gärna starka färger ton-i-ton. Inga jeans, inga träningsskor, inga mjukisbyxor, inga midjekorta ytterplagg och inga t-shirts med tryck. Carlgren beskriver (s 207) hur de engelska suffragetterna valde starka färger – lila, grönt och vitt – och hur rösträttsaktivister som Elin Wägner och Anna Whitlock lade stor omsorg om sina kläder, hattar och sitt yttre. För mig precis som för rösträttskvinnorna är en snygg och professionell klädedräkt en slags aktivism, liksom för många kvinnor idag.
Kvinnors klädsel har haft en relation till kvinnors egen maktambition, kvinnors ställning i samhället och till könens relation längre än någon kan minnas. Idag år 2019 pågår diskussioner om kvinnor får, vill eller kan hölja sitt huvud i en täckande huvudduk. För mig är det ett individuellt val som jag inte har med att göra. Själv gillar jag skarpt att ha hatt, gärna med rosetter och blommor. När jag var i tonåren var flickors tajta jeans något som föräldragenerationen gärna ville stoppa. Idag kan jag förstå vad som låg bakom motståndet, men vem kan hindra vinden från att blåsa? Det har funnits tider och platser när kvinnor inte fick bära byxor, inte visa naveln, inte ha bikini, inte ha burkini eller bära lågklackade skor. I den akademiska världen tillhör fortfarande fracken männen, men även där sker en uppluckring. En flicka i frack är idag inte alls så uppseendeväckande som när filmen med samma namn spelades in år 1956.
Jag tycker att kläders politiska roll kunde ges större uppmärksamhet. Om vi medvetet väljer att artikulera oss när vi väljer plagg, och står för det, så får vi ju ett pågående samtal på bussar, arbetsplatser och släktkalas. En ”neutral” klädsel är lika omöjlig som en neutral människa. Och dessutom väldig tråkig.
