1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Marie Demker: Allt har sin tid

Det är i alla dessa upprepade små goda handlingar som framtiden ligger förborgad. Vi bär påfrestningarna tillsammans.
Statsepidemiolog Anders Tegnell i samband med att Folkhälsomyndighetens, Socialstyrelsens och Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps (MSB) håller gemensamma pressträff om coronaviruset.
Foto: Claudio Bresciani/TT

Allt har sin tid, det finns en tid för allt som sker under himlen: en tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp, (…) en tid att tiga, en tid att tala, en tid att älska, en tid att hata, en tid för krig, en tid för fred.

Så skriver författaren till boken Predikaren som återfinns i Bibelns Gamla Testamente i inledningen till sitt tredje kapitel. Allt har sin tid - det är ord som för mig med åren blivit allt mer sanna och fått ett allt större djup. Bibeltexten återfinns också i sången ”Turn, turn, turn!” som tonsattes av Pete Seeger redan 1962 men som sedan dess spelats in av en mängd artister. There is a season for everything, lyder omkvädet, det finns en tid för allting.

Denna vår, detta år 2020, känns orden i Predikaren sällsynt välfunna och sällsynt globala. I en tid av pandemi där isolering, karantän och distans är medicinen och där vi är så många som förlorar älskade anhöriga och vänner är orden mera tröstande än alla de grafer, staplar och siffror som statsepidemiologen Anders Tegnell varje dag likt en överstepräst meddelar från sin talarstol.

Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på bt.se, appen MinBT och e-tidning alla dagar. 3 månader för endast 99 kr! (ord pris 597 kr)

Jag litar på Tegnell och på hans medarbetare, en bättre general i detta krig kunde vi inte ha. Men trösten finns inte i statistiken och inte i expertisen, den är nödvändig men vet också sin begränsning. Trösten finns hos oss själva, i vår egen förväntan och i vår egen förhoppning. Allt har sin tid.

Också jag har förlorat någon; min moster som också var en syster, en mamma, en farmor, och en väninna i andras liv. En syskonskara decimerades, vuxna barn förlorade sin mor, barnbarn sin farmor och andra förlorade en vän. I denna sociala distansens tid har sorgen svårt att få plats och gestalt. Att gråta på varsin sida på uteplatsen är en märklig känsla. Men sorgen finns där ändå.

När så många svenskar avlidit i den sjukdom som fått namnet covid-19 som är fallet idag, då är det också sannolikt att varje människa i vårt land har förlorat någon anhörig, arbetskamrat eller vän eller känner någon som förlorat en anhörig, arbetskamrat eller vän. Sorgen är därför också kollektiv. Vi vet också någonstans inom oss att denna mörka tid kommer att ta slut. Allt har sin tid. Som samhällsgemenskap går vi just nu igenom en extremt påfrestande period för oss alla. På samma sätt som med sorgen så är också påfrestningen något vi delar. Och i dessa delade erfarenheter kan vi också hitta hoppet.

Människans förmåga att anpassa sig till nya förutsättningar och kraften att omskapa förutsättningarna är det vi kan sätta vår lit till. Den medicinska forskningen söker efter olika sätt att kväva det nya coronavirusets tillväxt vilket ger hopp om bot och lindring. Men en stor mängd vanliga medborgare skapar också förhoppningar genom sin solidaritet med dem som är mest utsatta. Grannar handlar åt äldre och nästan alla avstod familjens påskresor för att ta ett par exempel. Det är i alla dessa upprepade små goda handlingar som framtiden ligger förborgad. Vi bär påfrestningarna tillsammans. Allt har sin tid. Och framtiden formas därför i detta sorgens nu.