Annons

Amanda Broberg: Det hänger inte på hatten

I Sverige är 1,3 procent av befolkningen mellan 25 och 65 år disputerade.
Amanda BrobergSkicka e-post
Ledarkrönika • Publicerad 16 maj 2020
Amanda Broberg
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Borås Tidning politiska etikett är moderat.
Doktorspromotion – högtidligt värre!
Doktorspromotion – högtidligt värre!Foto: Urban Nilsson

Den högsta examen man kan avlägga i Sverige är en doktorsexamen, och detta gör man efter avslutad forskarutbildning. På pappret tar det ungefär fyra år att doktorera, men i praktiken rör det sig ofta om längre tid än så. Dessutom är det först efter flera års andra akademiska studier som det överhuvudtaget går att söka doktorandtjänster. Det är med andra ord ingen kortdistans utan ett maraton att nå den högsta nivån inom akademin.

Tillvaron för doktorander i Sverige är dock inte särskilt torftig. Till skillnad från de flesta andra länder blir doktorander på svenska universitet anställda, och får under de fyra år det förväntas ta, både full lön och alla sociala rättigheter. Det är en glassig vardag jämfört med den för doktorander i andra länder som tvingas söka söka stipendier och anslag för att finansiera sina doktorandstudier.

Dagens krönikör

Amanda Broberg

är Student- och marknadsansvarig på Timbro.

Annons

Den svenska modellen för högre studier är något annat. Fler ska inkluderas, och mer forskning och utbildning är två universallösningar som politiker ofta anger. Detta har lett till en expansion av högre utbildning där både antalet universitet och studenter kraftigt skjutit i höjden. I utbyte tampas de som undervisar på universitet och högskolor med allt sämre förbereda elever. Problemet är en omfattande utvidgning av akademi och högre utbildning, där fler studenter på landets lärosäten setts som ett egenvärde.

”Vår kapacitet som kunskapsnation får inte definieras av hur många doktorander vi har, utan av forskning och forskningsresultat som gör skillnad.”
Amanda Broberg

Visionen om att fler ska genomgå forskarutbildning är i högsta grad politisk. Liksom expansionen av högre utbildning är den framdriven ovanifrån, och det syns tydligt om man följer pengarna som lärosätena får. Mellan 1999 och 2016 mer än fördubblades deras intäkter från bidrag och direkta statsanslag för utbildning och forskning, enligt en rapport från Universitetskanslersämbetet (UKÄ). Mellan samma tidsperiod steg kostnaderna för doktorandanställningar och utbildningsbidrag med 1 miljard kronor. Också den genomsnittliga kostnaden per doktorand har stigit, samtidigt som antalet med forskarutbildning har ökat varje år sedan 1990.

Förutom skenande kostnader tycks det finnas en rad inneboende problem i hur systemet för doktorander är uppbyggt. Bland annat har de inbyggda sociala rättigheterna i doktorandtjänsterna fått som följd att många bildar familj familj medan de doktorerar, och doktorandtiden förlängs då av föräldraledighet. Själva doktorerandet är däremot mindre meritokratiskt efter att man väl antagits. Pressen på att alla som påbörjar en doktorandutbildning också ska disputera kräver stora resurser och följden blir att de som är sämre lämpade som forskare inte sållas bort. För att inte då tala om de stora antal rätt perifera avhandlingar som produceras varje år, till miljonkostnader.

Självklart bedrivs det oerhört mycket viktig forskning av doktorander. Och det är en bra sak att plånboken inte avgör vem som kan avlägga högst examen. Men det finns goda skäl att ifrågasätta denna stigande utgiftspost där kvantitet i doktorander verkar ha blivit det härskande riktmärket.

Att 1,3 procent av Sveriges vuxna befolkning har disputerat kan säga mycket om oss som land. Eller så kan det säga väldigt lite. Vår kapacitet som kunskapsnation får inte definieras av hur många doktorander vi har, utan av forskning och forskningsresultat som gör skillnad.

Annons
Annons
Annons
Annons