Cecilia Blomberg: En god bok om faran med den välvilliga identitetspolitiken

I sin iver att motverka och markera mot rasism menar författarna att personer som beskriver sig som antirasister har blivit så idoga i sin kamp att de numera ser rasismen nästan precis överallt, även där den inte finns.

Det som förr var lätt igenkännlig rasism och byggde på uppfattningen att vissa hudnyanser betingade ett högre värde än andra, har nu vidgats som begrepp till att även inkludera att fråga varifrån någon kommer eller att råka stava någons namn felaktigt. Hela samhället genomsyras, enligt somliga, av en strukturell rasism som människor aldrig kan frigöra sig från. De rasifierade tar sig tolkningsföreträdet och identifierar sig som ständiga offer, medan de med ljusare hy får finna sig i sin roll som förtryckare.

I det gamla klassamhället kunde en person med egen ansträngning bryta sig loss och skapa sin egen framtid. Men i ett samhälle där människor bedöms efter ursprung är man fast i sin kast, för det är inte lika lätt att byta hudfärg.

Där har Sverige hamnat, menar författarna, ledarskribenter i SvD och GP, sjuttio år tillbaka i tiden.

Ett exempel som lyfts är Sveriges Radios strävan att i sin personal spegla samhället som det ser ut efter hudfärger och ursprung. De kallar det mångfaldskompetens. Enligt denna logik kan en person bara ha viss kompetens förutsatt att man har erfarenheter grundade i ursprung, hudnyans och ett namn som inte är svenskklingande. Men när personer kvoteras in på detta vis diskrimineras dem som ser ut på fel sätt. Det blir en ny form av rasism, om än en välvillig sådan.

I en Facebooktråd som utrikeskorrespondenten Cecilia Uddén startade 2014 om andelen vita, medelålders svenskar bland SR:s utrikeskorrespondentkår blev diskussionen livlig. Somliga menade att meriter främst har att göra med yrkesutövandet, medan andra menade att utländsk bakgrund i sig var en merit. Per Eurenius, chef på Ekot, anförde att bland de journalister som hade så kallad mångfaldsbakgrund var det hittills få som hunnit samla på sig tillräckligt med meriter för att kvalificera sig för korrespondentjobb.

En av två korrespondenter med mångfaldsbakgrund var Thella Johnson. Hon ansåg att en policy om mångfald knappast kunde ses som kvotering av mindre kompetenta individer utan att ”det handlar om att släppa fram underrepresenterade grupper”. Men är det kompetenta individer som ska släppas fram, eller underrepresenterade grupper? Dåvarande Londonkorrespondenten Staffan Sonning replikerade: ”Sorry, jag är nog bara avundsjuk för att jag var tvungen att jobba 20 år innan jag kunde komma ifråga!”.

Här tydliggörs de olika ståndpunkterna om identitet och kompetens. Nog är det så att få rasifierade än så länge återfinns på samhällets högsta poster och att färre kvinnor än män får Nobelpris. Men det kan inte entydigt förklaras med att det skulle råda en allomsvävande strukturell rasism eller en ständigt pågående diskriminering, även om det vid vissa tillfällen kan vara så. Det tar tid att samla kompetens och erfarenhet, och den som har haft förmånen att komma från ett hem med studievana har ett försprång i livet framför den som inte gör det. Språkkunskaper och utbildningsnivå spelar roll, men det är inte liktydigt med rasism.

”Om man går runt med gröna solglasögon blir världen självklart grön. Men det säger mer om personen med glasögonen än om verkligheten”, skriver författarna. Den som är frigjord från gamla föreställningar och färgblind i sitt sätt att se på sina medmänniskor bör inte anklagas för rasism. Det bör däremot den göra som på 2000-talet påstår att viss kompetens sitter i huden. Oavsett om denna har en mörkare eller ljusare nyans.

Med antirasisternas hypotes att rasismen alltid finns överallt finns ingen ljusning i sikte, utan vi blir alla ofrånkomligen slavar under det förflutna. Härkomst och hudfärg hör till de saker vi inte kan förändra, utan riskerar att bli ett fängelse.