1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Bästa hjälpen i längden är kanske inte att hålla allt och alla under armarna

Medan kurvan över konstaterade fall av coronasmitta stiger allt brantare, pekar den som indikerar hur konjunkturen ser ut åt andra hållet. Hastigheten på inbromsningen är brutal.
Prognoschef Ylva Hedén Westerdahl presenterar Konjunkturinstitutets prognos över konjunkturläget.
Foto: Fredrik Sandberg/TT

Det finns en bred samsyn om att dagens coronakris är övergående. För världsekonomin kan dock smittans effekter dröja sig kvar under lång tid. ”Sverige kommer gå in i en synnerligen djup lågkonjunktur”, sa Konjunkturinstitutets prognoschef Ylva Hedén Westerdahl i onsdags. Även finansminister Magdalena Andersson (S) var inne på samma linje i tisdags, då hon presenterade regeringens prognos för den svenska ekonomin.

Mest akut blir nedgången i år, i närtid, och det tycks i första hand vara servicesektorn som först av alla tar största smällen. Men också industrin tvärnitar. Det så kallade inköpsindexet har fallit till rekordlåg nivå. Regeringen tror att BNP faller med 4 procent i år, men vänder redan nästa år och ger en tillväxt på 3,5 procent 2021 respektive 3,4 procent 2022.

Arbetslösheten? Anderssons eget departement räknar med att den ökar till drygt 9 procent och att den förblir på den nivån även under nästa år. Hade regeringen satt hårt mot hårt och låtit marknadskrafterna få härja fritt, hade det snarare handlat om en 12-13 procent öppet arbetslösa.

Detta är en ledarartikel som uttrycker Borås Tidnings politiska linje, som är moderat.

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på bt.se och appen MinBT. 3 månader för endast 59 kr! (ord pris 119 kr)

Konjunkturinstitutet vill att regeringen gör mer, komponerar fler stödpaket till ett värde av cirka 60 miljarder kronor. Beskedet under torsdagen att kommunerna får ytterligare 15 miljarder från staten för att klara pandemin är ett slags svar; naturligtvis har även företag och hushåll nytta av dessa pengar.

Samtidigt har flera av de åtgärder som redan vidtagits snabbt fått en mycket större omfattning än som först var tänkt. Ett bra exempel är avtalet om korttidspermitteringar, som till en början beräknades kosta statskassan cirka 2 miljarder. Som Magdalena Andersson kunde konstatera, är prognosen på prislappen just uppe i 20 miljarder. Det mesta talar för att all vädjan från inte minst företagarorganisationerna om att regeringen ska utöka den del som staten tar av lönesumman måste hörsammas. Då kommer notan att omedelbart bli mycket högre.

Det finns en tidsfaktor som gör frågan om rätt insatser vid rätt tillfälle så avgörande. När kommer regeringen att tvingas fatta beslut om stödinsatser som ger omedelbar verkan?

Frida Boklund, regionchef för Företagarna i Småland, Östergötland och på Gotland, sa så här till TT under torsdagen:”Många är i ett så akut läge att man behöver hjälp på en gång”.

I detta talar hon för alla landets småföretagare.

Finansministern luftade för sin del det svårsmälta förslaget att staten ska gå in och köpa andelar i krisande storföretag. Det är ett steg som inte kan tas med mindre än att det också finns starka förbindelser i lag om hur länge ett sådant ägande ska kunna vara möjligt.

Med statliga pengar följer också en möjlighet till ökad statlig makt. Här måste det finnas gränser. Kanske vore det bättre att istället helt slopa arbetsgivaravgiften för alla företag? Det skulle kunna rädda jobb och ge rådrum för hårt trängda företagare. Även detta är dock en åtgärd som knappast kan tas i bruk annat under en viss tid.

Ju längre coronaepidemin får dominera vardagen, desto mer avlägsen blir konjunkturuppgången. Att staten då är frikostig när krisen är som djupast, det är både vettigt och naturligt. Men det finns en gräns där stimulansåtgärderna motverkar sitt syfte och den ”kreativa förstörelse” som nationalekonomen Joseph Schumpeter talar om som begriplig och nödvändig snarare borde få göra sin verkan.

Vad av det som nu hålls under armarna skulle – under mer normala omständigheter – ändå gå under av den alldeles naturliga anledningen att dessa företag står i vägen för utvecklingen, för ny teknik i produktionen och därmed också för den redan nu hett efterfrågade konjunkturuppgången?

Den frågan försvinner inte. Men svaret får dröja tills läget är mindre akut.