1. Avdelningararrow-down
  2. Orterarrow-down
  1. Tjänsterarrow-down
  2. Annonseraarrow-down

Lars Adaktusson: Den fransk-tyska axeln och EU:s framtid

Drygt ett halvår efter förbundsdagsvalet i Tyskland har landet äntligen fått en ny regering. Än en gång är det en storkoalition mellan kristdemokratiska CDU/CSU och socialdemokratiska SPD som bemannar taburetterna.
En vänskaplig relation. Frankrikes president Emmanuel Macron och Tysklands förbundskansler Angela Merkel möttes härom veckan i Paris.
Foto: Francois Mori

För fjärde och med stor sannolikhet sin sista mandatperiod är Angela Merkel Tysklands förbundskansler.

Ur europeiskt perspektiv är den nya tyska regeringens positiva inställning till Frankrikes önskan om ett fördjupat Europasamarbete särskilt intressant. De första fem sidorna i koalitionsavtalet mellan CDU och SPD behandlar Europapolitiken och det är uppenbart att de förslag om EU-samarbetets framtid som Frankrikes president Marcon tidigare presenterat nu har starkt stöd i Berlin.

Detta är en personligt skriven text i Borås Tidning. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

ERBJUDANDE!

Allt innehåll på bt.se, appen MinBT och e-tidning alla dagar. 3 månader för 99 kr! (ord pris 597 kr)

En del av dessa förslag är mindre omfattande och skulle om de blir verklighet inte få några långtgående konsekvenser. Det gäller exempelvis sådant som vagt uttrycker stöd för ytterligare steg när det gäller forskning och materielbeställningar på försvarsområdet, eller olika reformer av EU:s momsdirektiv. Andra förslag, som till exempel grundandet av särskilda europeiska universitet, har mer symbolisk än politisk betydelse.

Dessvärre går en del av de fransk-tyska reformförslagen även i fel riktning. President Macron driver till exempel att länderna i eurozonen ska inrätta ett europeiskt finansdepartement med gemensam finansminister och budget. Av detta följer sannolikt att EU ska ges egen beskattningsrätt, åtminstone av eurozonens medlemsstater, för att därigenom kunna finansiera en gemensam finanspolitik.

Detta är ett stort steg i federalistisk riktning och innebär att medlemsstaternas ställning försvagas. Samtidigt är det Europas sämst bevarade hemlighet att en stabil gemensam valuta förutsätter någon form av europeisk finanspolitik. Så länge sådana verktyg saknas kommer eurosamarbetet att vara oförutsägbart och bräckligt, särskilt i lågkonjunkturer när låg tillväxt och hög arbetslöshet hotar ekonomierna.

Det är ingen tvekan om att det i den här situationen ligger ett svårt dilemma. Euroländerna behöver en gemensam finanspolitisk mekanism, samtidigt som en stor del av befolkningen i EU:s medlemsländer tvekar inför ytterligare maktöverföring till Bryssel. Det demokratiska underskottet är sedan länge ett allvarligt problem i EU-sammanhang, genom ett än mer centraliserat beslutsfattande riskerar det problemet att fördjupas. Detta i en tid när det folkliga stödet för Europasamarbetet faktiskt ökar i medlemsländerna.

Att det fransk-tyska samarbetet fungerar väl är av största betydelse för Europasamarbetet i dess helhet. Historien visar att det är när Paris och Berlin drar åt samma håll som EU-samarbetet rör sig framåt. Icke desto mindre, innan den fransk-tyska axeln driver fram reformer för att stabilisera den gemensamma valutan, behövs en utförlig konsekvensanalys. Inte minst av situationen för de medlemsländer som står utanför eurosamarbetet.

Det gäller exempelvis Sverige som framöver kan komma att allvarligt missgynnas. Antingen därför att vårt land marginaliseras när eurosamarbetet fördjupas, eller också därför att en majoritet av vårt lands befolkning även långsiktigt säger nej till en svensk anslutning till euron.

Ansvaret för att hantera denna politiska framtidsutmaning – både i Bryssel och på hemmaplan – vilar på Sveriges regering. Det gäller den regering som sitter idag, men framför allt den som tillträder efter valet den 9 september.