Annons

Vardagsdebut som lider av barnsjukdomar

Vilda Rosenblad debuterar med en roman om vardag, sorg och relationer. Det är lätt att tappa fokus bland alla vardagsscener, tycker recensenten Lisa M Jagemark.
bokrecension • Publicerad 16 januari 2020
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Foto: Anna-Lena Ahlström

Lilla fröken Grenadin

Roman

Författare: Vilda Rosenblad

Förlag: Piratförlaget

Ulrika och hennes dotter Elvira bor i nittiotalets Paris tillsammans med Ulrikas pojkvän Guillaume. Elviras pappa är död, och exakt vad som hände innan de flyttade avslöjas bit för bit i Ulrikas återblickar och Elviras funderingar.

Men däremellan måste man läsa sig förbi massor av mat, grannproblem, tonårskärlek, kvarterskaraktärer, och mycket mer. Ändå verkar det inte hända så mycket i ”Lilla fröken Grendadin”.

”Debuten lider dock av en del så kallade barnsjukdomar.”
Annons

Bäst är det när vänskapsrelationerna får stå i fokus. Kapitlen som fokuserar på de tolv-snart-trettonåriga Elvira och Delphine är romanens stora behållning. Rosenblad skildrar övergången mellan enkel, lekfull barndomsvänskap och den där svåra nästan-tonårsvänskapen på ett glasklart, trovärdigt sätt.

Debuten lider dock av en del så kallade barnsjukdomar. Texten är välskriven och karaktärerna genomarbetade, men med många sidospår och ett mycket långsamt tempo blir det snabbt spretigt och oengagerande. Det är lätt att tappa fokus bland alla vardagsscener och tidsenliga detaljer. De avslöjar att författaren gjort ett ordentligt bakgrundsarbete, men det blir nästan lite för mycket med alla låtar, gator, godissorter, kakor och lunchrätter (det fullkomligt dignar av mat och sötsaker i den här romanen).

Kanske kommer några av de många och lite lösa trådarna plockas upp senare. ”Lilla fröken Grenadin” är trots allt första delen i en serie. Och romanen känns faktiskt lite som en introduktion –men inte alltid på ett bra sätt.

Lisa M Jagemark
Annons
Annons
Annons
Annons