The Cure larmar sig igenom en lång konsert och belönar den trötta publiken med pop på slutet

Inledande Plainsong sätter tonen och påminner om att mainstreamhitsen är en ytterst liten del av engelsmännens karriär. Rötterna finns i svärtan och svårmodet – låtar som Friday I’m in love, Close to me och Boys don’t cry till trots. När de kommer mot slutet är det ändå de som skapar störst entusiasm. In between days är ett uppiggande hitpiller halvvägs in.

Musiken har åldrats med värdighet (det samma går inte att säga om Robert Smiths eller trummisen Jason Coopers frisyrer) och ljudet är anmärkningsvärt bra för att vara på festival, särskilt i de luftigare låtarna. I de mer gitarrlarmande som A night like this blir det stökigare.

The Cure trivs på scen men är inte de många leendenas eller stora åthävornas band. Ljuset är snyggt liksom de enstaka filmerna, men det mest spännande som händer är nog när Smith skippar gitarren i Last dance och tar ett par danssteg i Close to you. Han verkar själv överraskad av sin ofokuserade svada om att prata svenska.

I år fyller The Cures debutalbum 40 år och ”Disintegration” 30. Bandet – med Robert Smith som den ende konstanten – har firat genom att spela den senare i sin helhet. Sommarfestivalerna är däremot ovanligt vanliga konserter, där majoriteten av låtarna är samma varje gång. Publikfriande, helt enkelt. Nästan glatt, med en halvtimmes pop (det är Smiths egna ord) på slutet. Glatt för att vara The Cure, alltså.