Svartsynen framhävs med humor och tystnad
Brända tomten
Av: August Strindberg
Regi: Hanna Nygårds
Scenografi: Max Mitle
Kostymdesign: Matilda Hyttsten
På scen: Isabelle Boström, Lennart Eriksson, Lisbeth Johansson, Annika Forslund Rimbléus, Zeljko Santrac
Scen: Borås Stadsteater, Stora scenen
Det första som slår an är dekoren. Max Mitles scenografi präglas av en obestämd retrokänsla, kombinerad med en diffus futuristisk anda. Framtiden och det förflutna förenas i formspråket, vilket kan vara ett sätt att skapa tidlöshet.
Det är i alla fall i en sådan riktning som föreställningen vill dra sig, mot det allmängiltiga och allmänmänskliga. Den vill bryta sig loss från de specifika händelserna i August Strindbergs originalmanus. Ambitionen är att abstrahera det konkreta och försöka skapa symbolik.
”Brända tomten” är ju annars en sorts deckare. Spänningen och nyfikenheten ska kretsa kring vem som tänt på, vem som är ansvarig för den husbrand som precis skett. Det där var aldrig särskilt intressant, ens vid premiären 1907.
”Driften att svärta ner alla och envar är stark även hos de andra karaktärerna, vilket stundtals ger uppsättningen en slagsida åt det burleska och dråpliga.”
Därför agerar inte Lennart Eriksson i första hand som detektiv på Borås Stadsteater, när han i rollen som hemvändande från Amerika drivs att återse sitt föräldrahem i Stockholm. Han är inte ointresserad av varför det brunnit, men uppträder mer som en sorts ”demaskör”, en luttrad människa som avslöjar fel och brister hos sin nästa.
Driften att svärta ner alla och envar är stark även hos de andra karaktärerna, vilket stundtals ger uppsättningen en slagsida åt det burleska och dråpliga. Ensemblens allsidiga kompetens kan inte ifrågasättas.
Lisbeth Johansson måste räknas som en komedienne när hon som utmejslad skvallertant snackar skit om människor. Med stollig utlevelse ger Zeljko Santrac sina karaktärer en parodisk touche. Annika Forslund Rimbléus är expert på perforerad högdragenhet, medan Isabelle Boström vet att överraska med putslustighet i de mest otippade situationer.
Det fascinerar att föreställningen bibehåller sin existentiella tyngd, trots alla roliga sekvenser. Det underhållande ramar in och förstärker kärnan av allvar. Även långa tystnader bidrar till att generera skärpa och fördjupning.
August Strindberg skrev pjäsen mot slutet av sitt liv, då han tycktes balansera mellan affekterad bitterhet och distanserad illusionslöshet. En mörk syn på människan lever kvar i regissören Hanna Nygårds tolkning.
På sätt och vis har svartsynen framhävts, då hon bygger in en apokalyptisk dimension i dramat. Civilisationskritiken pendlar mellan att vara en varningssignal och ett hopplöshetens credo.
Träd intar en central plats på scenen, delvis som sinnebild för liv. Bland karaktärerna råder det delade meningar om ifall den aska som blivit kvar efter det brunna huset går att använda som gödningsmedel.
””Brända tomten” har inte särskilt hög status i August Strindbergs produktion, men efter att Hanna Nygårds omdanat verket och utsatt det för sitt trollspö så lär det klättra rejält på rankingen.”
Förloppet leder tankarna till den estetiska process som föregått föreställningens utformning. Att bryta ner originalmanuset till fragment är ju på sätt och vis att ta död på det, men genom att foga ihop delarna till en ny helhet formas nytt liv.
”Brända tomten” har inte särskilt hög status i August Strindbergs produktion, men efter att Hanna Nygårds omdanat verket och utsatt det för sitt trollspö så lär det klättra rejält på rankingen. Kompositionen är väl avvägd och präglas av en vacker och minnesvärd odelbarhet.
