Studsig Maggio fick med sig publiken
Veronica Maggio
Scen: Flamingo
Längd: 70 minuter
Bäst: ”Tillfälligheter” är ett riktigt bra popverk.
Sämst: Den ganska jämna spelningen.
Att Maggio har en både stor, blandad och entusiastisk publik råder det ingen tvekan om. Allsång och dans blir det från första låten och det håller i sig hela spelningen, även om allsången avtar vid premiärspelningen av purfärska ”5 minuter”.
Under 70 minuter kör hon flera av sina största hits, med visst fokus på ”Satan i gatan” från 2011 och såklart senaste minialbumet ”Fiender är tråkigt”, där rent magiska låtverk som ”Tillfälligheter” och ”Kurt Cobain” återfinns med lika smarta som enkla texter. Och Veronica Maggios röst är det då rakt inget fel på.
Men halvvägs in börjar jag titta på klockan. Låtarna är ändå, om än ofta träffande var för sig, ganska tjatiga med samma tema rakt igenom. Det är krossad kärlek, krogköer och fest. Det är inte utan att jag undrar om Veronica Maggio själv identifierar sig med det längre, trots att hon studsar fram på scenen. Kanske är det därför som mellansnacket i stort sett är obefintligt, även om det blir lite kul när hon mot slutet skämtar om några i publiken som mest verkar stå där för att de vill vara längst fram när The Cure ska spela.
Men visst, det blir en helt ok spelning, om än opersonlig. Att döma av publiken spelar det dock ingen större roll.
