Stramt, sakligt och smart på Helena Granströms väg mot explosionen

”Standardmodellen” utspelar sig på en fysikinstitution där det mesta redan är bevisat och räknat. Annika Koldenius läser en roman som ställer läsarens intelligens på prov.

Elsa är en inte helt igenom lyckad forskare i fysik. Med en knappt godkänd doktorsavhandling i bagaget börjar hon en anställning som lektor på en fysikinstitution i Stockholm för att undervisa och forska. Men hon har ingen aning om vad hon vill forska om. Och hon vill egentligen inte heller umgås med sina kollegor, som de flesta är män. Hon umgås faktiskt inte med någon alls, utöver sporadiska sms med sin mamma.

”Standardmodellen” är Helena Granströms åttonde bok och ett slags spänningsroman som befinner sig i människans vilja att förstå och förklara naturen in i minsta detalj. Skickligt låter Helena Granström läsaren vaggas in i en falsk trygghet genom att torrt och sakligt beskriva det vardagliga arbetslivet på institutionen. Och fast läsaren kanske inte tycker att det händer särskilt mycket låter hon Elsa röra sig långsamt mot något slags explosionsartad upplösning.

Jag tycker mycket om Helena Granströms beskrivningar av forskarna och de hierarkierna på institutionen och hennes sätt att få in vetenskapliga resonemang som relativitetsteorier och strängteorier i prosan. Det är ren poesi för någon som funderar över livets beståndsdelar. Här påminner Granström om den tyska författaren Juli Zeh i hennes bästa stunder. Jag tycker också mycket om Helena Granströms strama och sakliga språk. Jag kan bara säga: tack för ”Standardmodellen”, det är en bok vars frågor och upplösning jag kommer fundera på länge.