Stimulerande porträtt av berömvärd medborgaraktivism

”Jozi Gold” , som Gertten regisserat tillsammans med Sylvia Vollenhoven, blottar skandalen med de enorma berg av radioaktiva slagghögar som kvarlämnats av gruvindustrin, vars kontaminerade damm yr fritt i vinden och hamnar i de närboende invånarnas lungor. Dessutom är grundvattnet förorenat av tungmetaller.

Det börjar med en närbild på ett par röda stilettklackar, stapplande fram över ett stenigt ödelandskap. En symbolisk visuell markör för filmens huvudfigur och hennes till synes malplacerade persona. Fram träder Mariette Liefferink, glamourös excentriker och självutnämnd miljökämpe, klädd som en filmstjärna med stora designer-solglasögon och sävligt ihärdig i sin jakt på ansvarsutkrävande. Som en sydafrikansk mix av ”Erin Brockovich” och ”Svenska Hollywoodfruar”.

Vi får följa Mariettes kamp för att få företag och myndigheter att ta tag i saneringsfrågan och omflytta invånarna från den förgiftade miljön. Historien rymmer flera vinklar utöver den mest uppenbara om långsiktiga hälsofaror. Vad som händer med samhällsservicen när en gruva läggs ner. Historiska kopplingar mellan guldfyndigheter och boerkrigen. Intressekonflikten i medberoende-relationen mellan stat och gruvbolag.

Inget av detta utforskas nämnvärt utan vimlar mest förbi som utfyllnad. Inte heller finns några estetiska kvaliteter att tala om. Det får ”Jozi Gold” att kännas spretig och snabbjobbad. Men i en tid då många dokumentärer är överproducerade och arrogant propagandistiska bidrar det samtidigt till en sympatisk känsla av opolerad grävjournalistik. Det blir ett stimulerande porträtt av berömvärd medborgaraktivism som landar i en lika enkel som sorgligt förväntad slutsats: ett helt århundrade av guldgrävande girighet, och som vanligt är det de allra fattigaste som får betala det högsta priset.