Annons

Skarp blick och humor i lovande debutroman

Om svårigheten att tvätta håret när badkaret är fyllt av krokodiler handlar Jona Elings Knutssons fantasifulla debutroman. Recensenten Maria Ehrenberg fascineras.
bokrecension • Publicerad 18 februari 2020
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Jona Elings Knutssons debutroman är skickligt komponerad.
Jona Elings Knutssons debutroman är skickligt komponerad.Foto: Sara MacKey

Krokodilens vändkrets

Roman – debut 2020

Författare: Jona Elings Knutsson

Förlag: Albert Bonniers förlag

Om man får för sig att besöka Skansens akvarium (vilket denna kräldjursfobiska recensent aldrig skulle göra) kan man beskåda ett par äkta kubakrokodiler. De skänktes av Fidel Castro till kosmonauten Vladimir Shatalov och detta är startpunkten för Jona Elings Knutssons skickligt komponerade debutroman.

Shatalovs hustru, Yonova Shatalova vill tvätta håret. Det vill inte krokodilerna som hennes man parkerat i badkaret. Men tvättfatet finns. Där fastnar håret och hon får inte loss det. Samtidigt hörs ett ”splash” och hon blir huggen i benet. Hon klarar sig ut i lägenheten och hennes kamp för att ta död på krokodilerna har börjat. Maken har hon ingen nytta av, han är i ”Stjärnornas stad” och förbereder nästa generations kosmonauter.

Annons

I dagens Stockholm försöker Malin Pettersson Carlsson ta död på tristessen. Genom sin skönhet har hon gjort en klassresa och gift sig till Östermalm. Ett dötrist, ytligt och på alla sätt och vis schablonartat liv. Ett dåligt samvete har hon för mamma kvar i arbetarträsket uppe i Dalarna. Inte tillräckligt fin för maken. Att be honom om pengar till mammans nya tänder är inte att tänka på. Egna pengar har hon inte.

Yonova och Malin vantrivs i sina äktenskap där männen är frånvarande eller för närvarande. I parallella scener ser vi hur båda vrenskas med sina insikter, äktenskapens öken och behovet av ett eget liv. Malins situation är mer prekär – trots att den inte innehåller faktiska krokodiler – eftersom en avbruten graviditet förminskas av maken. Som ett sätt att ta sig ur depressionen börjar hon skriva och så småningom förstår vi att det är hon som är författaren till historien om Yonova.

”Bokens kanske enda lilla, lilla minus är att överklassen är mer figurer än gestalter.”

Kunskapen om det ryska rymdprogrammet har hon fått av – sin mamma. Så blir också historien en om mor-dotter-relation och det psykologiskt finstämda porträttet av Malins besök i hemstaden lovar gott för framtiden.

Jag gillar handlaget. Jag tycker om iakttagelseförmågan. Båda tidsplanen är fyllda av signalbärande detaljer och funna av ett öga med sinne för ironi. Malins mer vardagsnära kontrasteras av Yonovas mer farsfyllda. Samhälls- och klasskildring finns på alla nivåer. Bokens kanske enda lilla, lilla minus är att överklassen är mer figurer än gestalter. Men det är nog så Malin ser dem.

Men krokodilerna då? Jodå, de lever och frodas och förra sommaren bet en av dem av armen på en besökare. Så det så. Inget besök på Skansen för denna recensent alltså. Jag föredrar dem i litterär form.

Maria EhrenbergSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons