Rebecka Åhlund: Jag tvättar händerna i 20 sekunder och håller mig så lugn jag kan
Det är en helt vanlig tant, på en helt vanlig trottoar full med halvt avgnagda kycklingben, men tiden är inte vanlig. Det som för två veckor sedan hade varit en icke-händelse får nu människor att rycka till, skräckslaget eller äcklat eller både och, någon sveper sin halsduk över munnen och näsan, någon annan bär redan munskydd.
När jag skriver det här har det just börjat rapporteras om risken att Londons kloaker återigen kommer att klogga igen av fettberg. Eftersom toalettpappret är slut i affärerna, eftersom folk bunkrat upp med toalettpapper, eftersom min kompis G råkade läsa om att det var vad folk gjorde i Australien och sedermera spred toalettpapperspanik även till Tesco i Stoke Newington – så har folk i helgen tvingats torka sig med reklamblad och våtservetter. Och dessa, det är ju sedan gammalt, skapar fettberg i avloppen.
”Nu vet jag inte riktigt vad vi är rädda för. Allt? Varandra?”
En kort stund i människans historia var vi mer rädda för att få slut på toalettpapper än att insjukna i en än så länge obotlig virussjukdom.
Nu vet jag inte riktigt vad vi är rädda för. Allt? Varandra?
Viruset, så klart. Men är det inte ännu lite läskigare att INTE VETA? Vi vet allt nu för tiden, vi är så vana vid det. Nästan vad som än inträffar står det ett färdigt narrativ ute i hallen, bara att dra på sig, som en sådan där overall med stövlarna redan fastknäppta i byxbenen. Inte nu. Ovissheten är så… oviss?
Som invånare i västvärldens demokratier – mitt födelseland har dessutom allemansrätten! – har jag aldrig tidigare funderat över vad som händer om jag inte får gå ut längre. Om maten tar slut i affären. Om jag inte ens kan beställa middagen med Uber Eats? Va? Det här lärde vi oss inget om i skolan, eller ens i scouterna.
”Tänk om det inte skulle gå att spola i toaletten längre.”
Och apropå skola: hur hanterar man skärmtid för sina barn om de plötsligt inte ska gå till skolan på vardagarna? I Italien spelar alla instrument från sina balkonger, men jag har glömt var jag lagt min fiol. Allt är så… oklart. Och nu låter det som om jag försöker skoja bort rädslan jag känner, men det gör jag inte. Jag är bara förvirrad. Det finns inget manuskript för det här.
Tänk om det inte skulle gå att spola i toaletten längre. Om det inte räcker med att starta om datorn så vet jag inte hur man gör.
På apoteket går jag förbi en hylla med vattenreningstabletter, tänker att sådana behöver man väl i en zombieapokalyps, men ingen annan har köpt sådana så det gör inte jag heller. Det är väl annorlunda med virusapokalypser? Jag tvättar händerna i 20 sekunder och håller mig så lugn jag kan när främmande tanter hostar ner hela trottoaren.
ÅHLUNDS ATT-GÖRA-LISTA:
Stanna hemma.
Andas med magen.
Behålla alla dagliga rutiner och lägga till ett par – livsviktigt för både fysisk och mental hälsa.
