Personlig minnesresa till Wien

2018 reser hon tillbaka för att skriva om och bearbeta sina minnen. Resultatet är den självbiografiska boken ”Au pair”, en luftig tids- och tankeresa om kärlek, drömmar, litteratur och hur vi formas till den människa vi blir. Cecilia Hansson skriver: ”Att bli den jag är, så stark den längtan.”

Berättelsen rör sig mellan då- och nutid med flera stopp på viktiga hållplatser mellan dessa punkter. Även om vi främst befinner oss i det tidiga 90-talets Wien får vi också möta dagens Cecilia Hansson, poet, journalist och översättare, nu med partner och barn. Hennes dragning till Wiens kulturvärldar har förblivit stark livet igenom, och så nyligen som 2017 utkom hon med en intervjubok med författare och konstnärer från Österrike, Ungern och Rumänien.

Det viktigaste minnesuppdraget i ”Au pair” är att närma sig bilden av den drygt tio år äldre tyskaläraren som fler än unga Cecilia Hansson föll för under studietiden. Walter, som är hans namn, bodde för sig själv och trivdes bäst på jazzklubben Smiles Miles. Vad gör han idag, minns han henne och med vilka ögon kommer Cecilia Hansson att se på honom?

Boken är mestadels författad i korta stycken, som ett möte mellan dikt och prosa. Vid ett tillfälle nämns hur den österrikiske filmregissören Michael Haneke ser fragmentet som en metod att närma sig verkligheten. ”Det är bara genom fragment man kan visa sanningen”, citeras han och det känns som Cecilia Hansson har hittat inspiration här.

Historierna kring Walter, och en del andra män, har dock svårt att engagera mig. Desto mer engageras jag av au pair-jobbet och de olika familjernas syn på sina barn. Liksom av skildringen om den svåra konsten att bli huvudperson i sitt eget liv. Och språket, ja detta underbara språk bär ”Au pair” långt.