Ofebrig passionshistoria och frågorna som följer

Ibland tror jag att det i förlängningen lett till att fler människor är otrogna. Dels för att det är så enkelt att kontakta folk – du behöver inte be om någons telefonnummer ens, bara hitta hen på sociala medier. Dels för att det är så knarkigt beroendeframkallande med uppmärksamhet. Det är liksom inte enbart det faktiskt fysiska ruset som uppstår i förälskelsen eller attraktionen längre, utan också den förrädiska lilla dopaminskjutsen av att upptäcka ett nytt meddelande på Facebook. En kärleksaffär 2020 pågår både i den fysiska verkligheten men kanske ännu mer intensivt på internet. Dubbeltrubbel.

För det är inget större fel på Richards äktenskap när han börjar vänstra med den tolv år äldre Paula efter en jobbfest. Hans fru med vilken han driver företaget Livet och Kärnfamiljen AB, blir ledsen men kanske framför allt förvånad när han vill skiljas. Och, vänstra och vänstra. Det är ingen hejdundrande febrig passionshistoria som tar form här, snarare en sorts resonemangsotrohet. Richard och Paula ligger bredvid varandra och läser tidningen, det djärvaste som händer är att han skalar av sig sin ylletröja och lagar avokadomackor till frukost.

Det är ovanligt att kärlek beskrivs såhär. För även om Richard och Paula känner att de är himla rätt personer för varandra, tillåts tvivel och en sorts trötthet finnas med parallellt med deras sammanfogande av liv. Paula har inga barn och en ”hur svårt ska det va?!”-mentalitet kring att få Richards son att plocka ur diskmaskinen. Richard vill bara att alla ska komma överens och tar det personligt när de inte gör det- han vill ha kvar harmoniska familjekakan och äta den förbjudna äppelkakan samtidigt.

Andra delen av ”Jungfrustigen” handlar om hur han står sitt kast när det långsamt och inte särskilt dramatiskt går upp för honom att alla val och icke-val, som ju också är val, har konsekvenser. Egentligen tror jag att han vill att livet bara ska hända honom! Inte vara något han nödvändigtvis måste delta i själv. Men han accepterar sorgen i att exfruns namn fortfarande dyker upp på Netflix-inloggningen, och att han tvingas flytta med flera lådor fulla med sin nya partners gamla plottriga fotoalbum in i deras nya lägenhet.

En fin, samtida roman som lågmält kommenterar narcissistiska föräldramantran som ”om föräldrarna är glada mår barnen bra!” och kanske ifrågasätter idén om den perfekta kärnfamiljen, men samtidigt frågande lyfter på ögonbrynen mot alternativen och hur man egentligen ska inrätta sitt liv för att… må bra. Det finns mycket att tänka och diskutera här.

Till exempel: Måste vi må så jävla bra hela tiden? Men det är det jag som undrar, inte Philip Teir.