Lena Kvist: Lena Kvist: Lars Tunbjörk satte blixtljus på vår sårbarhet
Jag är inte kulturjournalist än vid den här tiden, utan ung och ganska nyutbildad reporter. Jag har fått en fotobok i födelsedagspresent av min pojkvän: Lars Tunbjörks ”Landet utom sig”.
Boken lämnar mig ingen ro, jag är helt uppslukad av de blixtbelysta bilderna av ett Sverige i skrikande färger. Samtidigt känner jag mig lite orolig. Får man verkligen göra så här? Bilderna av svenskar som handlar på rea eller roar sig på Skara sommarland, åker på husvagnssemester och festival är det mest skoningslösa jag sett. Människorna är så sårbara.
I mitt sällskap där jag går över gräsmattorna har jag en ung fotograf samt vår intervjuperson Lars Tunbjörk, som är 40 år, född i Borås men stockholmare sedan länge och redan nu framgångsrik internationellt.
Vi har börjat intervjun med en fotografering av Lars i parken i Stockholm. Jag har fått syn på ett turistpar, ett riktigt ”Landet utom sig”-par, och spontant ropat på dem och frågat om de kan vara med på bild med Lars, som något slags (nåja, kanske lite vagt) hommage till hans stil. Det medelålders paret, jag minns att de var från Skåne, ställer glatt upp sig för bild med Lars som småpratar vänligt.
Den unga fotografen, som tar bilden, väser samtidigt till mig: ”Men FATTAR dom inte att han bara driver med dom?”
Många trodde som den unga fotografen, att Lars Tunbjörk drev med människor.
Och det är den ungefär frågan jag åkt till Stockholm för att jag måste få svar på: Skrattar du åt dem du fotar, Lars Tunbjörk? Vi satte oss i gräset. Den unga fotografen gick vidare till nästa jobb och jag harklade mig.
Han svarade förstås nej. Och utvecklade så här:
”Jag känner mig på sätt och vis som en del av det Sverige jag fotar. Det är en del av mina barndomsminnen. En kvinna i 50-årsåldern på en av mina föreläsningar tyckte att jag förlöjligade arbetarklassen med mina bilder. Hon var själv av typisk intellektuell överklass, så jag undrade om hon någonsin varit på Skara sommarland eller nåt av dom andra ställena. ’Nej, vet du vad, jag skulle aldrig sätta min fot där, sa hon.’ Vem var föraktfull då, hon eller jag? Jag själv har visserligen tyckt att Skara sommarland var exotiskt, det är inte riktigt min värld, men jag har faktiskt haft väldigt roligt på dom platser jag besökt. Jag har en sorts hatkärlek till det hela. Samtidigt som jag tar avstånd är jag fascinerad av allt det här glittrande amerikaniserade.”
Många tycker att stor konst måste tala för sig själv och att upphovsmannens syfte inte spelar någon roll. Jag har aldrig lyckats känna så, inte innerst inne. Därför behövde jag få veta vem Lars var och hur han tänkte, innan jag kunde fortsätta älska hans bilder.
Det blev en bra intervju, den första av flera som jag gjorde med Lars Tunbjörk. Faktiskt har jag tänkt efteråt att det var där i gräset i parken som jag blev en annan sorts journalist, med inriktning på kultur och särskilt fotografi. Och som Lars gode vän Göran Odbratt senare sa: ”Han fotade inte dom. Han fotade oss.”
Lars Tunbjörk gick bort av hjärtstillestånd 2015, 59 år gammal. Nu när Lars Tunbjörk-rummet ska invigas på Borås Konstmuseum ska det firas med symposier med bland andra New York Times Magazines Kathy Ryan och prisutdelning till Tunbjörkpristagaren Hannah Modigh 12–13 oktober känns det hedrande att få vara med. Och det är stort att Lars Tunbjörks Stiftelse lånat ut bilder till Borås Tidning, så att vi kunde göra den här bilagan.
Den som tittar noga på bilderna kommer kanske att se sig själv i spegeln.
Bildtext. Landet utom sig, Filipstad 1988. Bilden är tagen på ett nudistläger. Lars livskamrat Maud Nycander har berättat att Lars själv var naken när han tog den eftersom han jobbade naken på lägret.
