Kinnas egen popsmed imponerar

Många legendariska bluesartister använde sig av en trenamns-variant. John Lee Hooker, Blind Willie McTell etc. Robert John David är dock träskbluesens motpol. Detta är pop för snälla öron och bräckliga hjärtan. Melodierna svävar omkring som de mest självklara beståndsdelarna i en helhet som både imponerar och blir lite manierad. Kinna-bördiga Robert håller ett rasande tempo och skriver låtar som om det vore dagboksanteckningar. Det är andra fullängdaren på bara några månader och han agerar inhoppare i en mängd andra band. Han sjunger om livets smådetaljer som mumin-muggar, cykelkorgar, kaffe och nikotin. Bandet ligger och puttrar någonstans i ett mer fjäderlätt Joel Alme-land. Dock med en mer juvenil charm utan melodramatiska vändningar.