Hundraettåringen är mer än en pilsnerfilm i bokform

100–åringen rymde från hemmet 2009. Snart tio år senare ska Allan Karlsson fylla 101. Ja, det där med sanningen är definitivt inte hans bästa gren. Å andra sidan är han en kul kille som ledigt rör sig bland Trump och andra potentater.

Så här är det. Först kom boken om 100-åringen (”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”). Sedan filmen med samma namn. Sedan ännu en film, uppföljaren (”Hundraettåringen som smet från notan och försvann”). Nu kommer bok två (”Hundraettåringen som tänkte att han tänkte för mycket”). Men den har inget med film två att göra! Hänger ni med? Kanske inte och då har jag inte nämnt att i film två är Allan 101, alltså lika gammal som han är i nya boken som kommer två år efter filmen. Det är inte alltid lätt att hänga med i svängarna när Allan Karlsson är i farten. Och det är väl själva affärsidén med hela Jonas Jonassons romangärning.

Det är gubblit. Med en extra dos kalk i kärlen.

I bok ett tutade denne Allan i oss att han ätit middag med president Harry S. Truman, liftat med Winston Churchill och åkt flodbåt med Mao Zedongs fruga. Inte ens 100 sidor in i nya boken har Allan fikat med Kim Jong-un och spelat golf med Donald Trump. Båda bortkollrade av en Allan som luras bättre än någon på den här sidan Kalle Sändare. Och han är lika charmerande jordnära som Åsa–Nisse (Smålänningen Jonas Jonasson fick rimligen Knohultsgänget med modersmjölken). Den inledande luftballongfärden känns för övrigt väldigt mycket Nisse och Klabbarparn.

Men inte bara pilsnerfilm. Det finns ett slags seriös backdrop här som ger romanen en välkommen ryggrad. En subtil satir, helt enkelt. Jonasson drämmer en kil rakt in i det politiska stormaktsspelet som präglat de senaste åren. Med världsledare som är mer än lovligt galna, finansvalpar som roffar åt sig och de ständigt utsugna som får stå för notan.

Som nattlektyr inför valet är Jonassons bok väl så bra som annat.

Sten Broman brukade ägna ledig tid åt att ta ut satsdelar i kiosklitteratur.

Kommer på mig själv med att grunna över hur Allan Karlsson får ström till sin surfplatta, som finns vid hans sida som en trogen hund. Och hur han hittar gratis wifi. Först på sidan 378 hittar han en uppkoppling, och då på den kenyanska savannen.

En annan konstig teknikalitet är en taxichaufför som kör över Öresundsbron och som susar förbi kön i 120 knyck som om det inte finns några bommar. Vilket det finns.

Men nu är det här en saga. Inbäddad i en värld, väldigt lik vår egen.

Per Hägred