Annons

Franzen är en angelägen iakttagare

Essäerna i den amerikanske författaren Jonathan Franzen nya bok ”Här slutar världens ände” kretsar oftast kring klimatförändringar, fåglars betydelse och kärleken till litteraturen. Kulturskribenten Thomas Kjellgren möter, i de något ojämna texterna, en både insiktsfull och angelägen iakttagare.
Publicerad 21 februari 2020
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Jonathan Franzens essäer är ojämna men han är en pålitlig språkhantverkare, anser recensenten Jimmy Vulovic.
Jonathan Franzens essäer är ojämna men han är en pålitlig språkhantverkare, anser recensenten Jimmy Vulovic.Foto: Bjørn Opsahl

Här slutar världens ände

Författare: Jonathan Franzen

Förlag: Brombergs

Översättning: Johan Nilsson

Genre: Essäer

Vi lever i en tid som släpper ut det högljudda jaget i full och oinskränkt frihet. Vi får omedelbara och hänsynslöst subjektiva reaktioner på olika händelser som dessutom gör anspråk på att bli tidlösa sanningar och hållbara samtidsanalyser.

Samtidigt som den amerikanske författaren Jonathan Franzen, i sin essäsamling ”Här slutar världens ände”, öppnar detta perspektiv så ser han snart också essäformen som just bygger på de personliga erfarenheterna och subjektiviteten. Men han betonar samtidigt att en personlig essä måste kännetecknas av en disciplinerad självrannsakan och en ”utförlig behandling av personliga idéer”.

Annons

De sexton essäerna i den här boken kretsar kring de tre huvudmotiv som präglat hans skrivande under det senaste decenniet (efter de uppmärksammade romanerna ”Tillrättalägganden”, ”Frihet” och ”Renhet”): klimatförändringarna, fåglarnas betydelse och kärleken till litteraturen.

Texten ”Essän i en mörk tid” inleder samlingen. När den först publicerades i Amerika hade den en mer tillspetsad titel: ”Is it to late to save the world”. Bara känslan av resignation får Franzen att frammana en stegrad nyfikenhet och intellektuell rörlighet. Utgångspunkten är, hur smärtsamt det än är, att ärligt möta problemen, inte att förneka dem: ”Mitt enda hopp är att vi ska acceptera verkligheten i så pass god tid att vi hinner förbereda oss på ett humant sätt”.

Franzen skriver både personligt och insiktsfullt och dessutom ibland med en verksam satirisk udd. När han skildrar utmaningarna för människorna och djuren framträder han aldrig som en uppgiven pessimist utan mer som en klarsynt och öppen realist. En humanist som vill vårda och lyfta fram det som fortfarande lever och som vi behöver i våra fortsatta liv. Han gör det utifrån ett perspektiv som formuleras i en av bokens avslutande texter: ”Även i en döende värld fortsätter nya kärlekar att födas”.

Intressantast är texterna där han kombinerar fågelskådande med personliga rese-iakttagelser. Som i ”Vykort från Östafrika” och framför allt i titelessän där han tvinnar samman två helt olika berättartrådar – en färd till Antarktis och farbror Walts livsrörelser - till att skapa en intressant text om döden och dödens zoner. Hettar till gör det också när han kritiskt synar en institution som han tycker har blivit hycklande i klimatfrågan: National Audubon Society.

Svagast är essäerna om litteratur och konst. Här når han ingen riktig höjd, det fastnar i det refererande och speglande. Så, visst – det spretar ibland och det finns en del transportsträckor. Men mest ändå framstår Franzen som en pålitlig språklig hantverkare. En angelägen iakttagare som får en läsares fulla uppmärksamhet.

Mikael R KarlssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons