Stefan Eklund: Det borde bara varit ett nobelpris i år
Lyssna på krönikan här:
Snart ska två nobelpris i litteratur delas ut. Det borde bara vara ett. Det hävdade Åsa Beckman, DN:s biträdande kulturchef, vid ett seminarium om kvinnliga nobelpristagare som jag modererade på Bokmässan.
Beckman menade att 2018 års pris skulle vara en tom rad i historieskrivningen, som ett minne över den skandal Jean-Claude Arnault-affären innebar och som, med all rätt, för en period hotade hela Svenska Akademiens existens.
Men så blir det inte. Två pris ska delas ut. Akademien vill sudda ut 2018 års kris.
Vilka borde få det? Det var min fråga till den panel som medverkade vid nämnda seminarium; förutom Åsa Beckman, författarna Agnes Lidbeck, Anna-Karin Palm och Vigdis Hjorth.
När väl Åsa Beckman gjort sin tydliga markering var hennes favoritpristagare den kanadensiska poeten Anne Carson. På svenska finns bland annat den starka ”Makens skönhet” som med antika associationer rör sig fritt mellan poesi, prosa och essäistik.
Vigdis Hjorth höll med om Carson som en lämplig pristagare. Den andre? Sin egen landsman Dag Solstad, snart 80 år, som har en diger lista samhällskommenterande romaner bakom sig. Fast jag undrar om inte Jon Fosse ligger närmare till hands om man ska hitta en norrman…
Anna-Karin Palm framhöll Jamaica Kincaid, den amerikanska författaren som med ett starkt språk och skoningslöst innehåll fått ett andra genombrott i Sverige i och med bokförlaget Tranans nyutgåvor av flera av hennes verk. Palm nämnde också Maryse Condé från Guadeloupe, enligt många en av den karibiska litteraturens främsta namn.
Agnes Lidbeck? Hon passade på frågan och önskade ingen att få priserna just den här gången eftersom det kommer att tolkas utifrån den ovan nämnda skandalen och dess konsekvenser. Kanske de båda priserna den här gången mest av allt är strategiska val som handlar om att inte skada Svenska Akademiens trovärdighet – ännu en gång…
Så kan det vara. Det blir förstås väldigt viktigt att inte välja pristagare som kan ifrågasättas. Inte en Bob Dylan till.
Vilken profil ska man gissa ligger närmast till hands? Seminariet jag modererade handlade som sagt om kvinnliga pristagare – 14 av 114 sedan starten 1901. En orimlig fördelning. Minst en kvinna får priset i år, något annat är otänkbart. De som nämns ovan är alla värdiga pristagare. Anne Carson är min favorit.
Och om det blir en man som får det andra priset? I bokmässevimlet mötte jag en av Sveriges mest erfarna och insiktsfulla kritiker. Hon gissade på rumänen Mircea Cartarescu. Han vore sannerligen värd ett pris. Trilogin ”Orbitór ”är en av mina mer omtumlande läsupplevelser. Själv hoppas jag på den australiske enstöringen Gerald Murnane, vars berättelser slår sönder alla episka regler på ett storartat sätt.
Fast det skrev jag redan för 15 år sedan. Inget har hänt. Det verkar som om Akademien inte lyssnar på mig.
