Annons

Christine and the Queens klär allvaret i show

Way out West • Publicerad 10 augusti 2019 • Uppdaterad 12 augusti 2019
Detta är en recension i Borås Tidning. En recension är en subjektiv bedömning av en företeelse eller ett verk.
Christine and the queens under Way out west 2019
Christine and the queens under Way out west 2019Foto: Sanna Tedeborg

Christine and the Queens

Scen: Azalea

Tid: 60 minuter

Bäst: Intranquillté

Sämst: Den till en början fåtaliga publiken.

Med dans, glädje och normkritiska budskap skakar Christine and the queens liv i Way out Wests regntyngda besökare.

”Can’t believe it stopped raining, look at that – blue skies! And look at you all, already dancing". Ja. Så är det. Héloïse Letissiers stjärnglans sträcker sig numera långt utanför hemlandet Frankrikes gränser och varken regn eller blöta festivalbesökare klarar i längden av att stå emot hennes dansanta, normkritiska och genuspolitiska electropop. I rollen som alter egot Christine, och med inspiratörer som Michael Jackson, Laurie Anderson och koreografen Pina Bausch har hon lagt grunden för ett performance som siktar högt. Både vad gäller det musikaliska och politiska.

Annons

Där många andra genrekollegor backar för allvarligare budskap och teman, till förmån för outspädd hitpotential så har Letissier alltså valt en annan ingång. Och under spelningen på Way out West visar det sig snabbt att det ena inte behöver ta ut det andra.

Redan från den inledande, mycket bombastiska Comme si on s’aimat är det full fart på scenen. Dansarna svärmar med och kring Christine, samtidigt som hon klarar av att leverera låtar och sång i stort sett oklanderligt och med uppenbar glädje. Framträdandet är tveklöst ett av festivalens mest energiska och de ofta tunga budskapen omvandlas på så vis till drivmedel och kämparglöd.

Som mest effektfullt blir det i de fartfyllda numren, men även drabbade och mer avskalade titlar som Saint Claude berör. Starkt.

Karin GrönroosSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons